Du behövde mej liksom jag behövde dej.
Du behövde mej för att kunna gråta, skratta hejdlöst, förbanna, uttrycka din sorg över ditt liv, för att vara ärlig, för att landa, sova, finna lugn, känna förtroende, prata.
Vi delade våra hemligheter med varandra, vårt innersta.
Vår rädsla för att finnas till och bli missförstådda hade vi gemensamt.
Med dej kunde jag vara galen och hur tokig som helst.
Vi gjorde våra upptåg, vi föll tillsammans för att sedan skratta åt våra idiotiska galenskaper.
Du tog mej till ställen dit inga flickor fick vara. Vi smög oss in för att liva upp de trasiga människorna som satt låga i sina soffor och pinnstolar.
Tillsammans kunde vi gråta och vara de vi egentligen var.
Osminkade inför verkligheten delgav vi våra innersta tankar och rädslor.
Vi skulle aldrig skiljas åt, det var så det var bestämt, men vi uttalade aldrig de orden utan det var bara något vi visste.
Det fanns en kärlek mellan oss så stark.
Det var inte kärlek som mellan en man och en kvinna.
Mer som en syster och bror.
Jag var en av de få som kunde lugna dej då andra sprang rädda därifrån. Ja, de flesta var rädda för dej, men de kände bara till ditt trasiga jag. Inte den du verkligen var.
I ditt hjärta var du stor, i din kropp så liten.
Vår vänskap var så stark, men inte alltid så enkel.
Folk viskade och skvallrade och spred falska rykten om mej.
Trots det höll jag fast vid dej, för jag visste hur viktig vår vänskap var. För dej. För mej.
Ingen fick någonsin skada mej, då var du där som min skyddande ängel. Du vek aldrig vid min sida när jag behövde dej. Du finns hos mej än idag, men jag kan inte alltid se dej.
Vi lovade varandra i tysthet att aldrig vara åtskilda och du höll ditt löfte även efter döden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar