Igår

Fy vilken hemsk dag det var igår. Hade det inte varit för att jag lyfte upp den andre hunden, så skulle Alice blivit ihjälbiten. Allt jag tänkte på var att rädda min lilla hund. Den andra hundens matte gjorde i stort sett ingenting. Och det var ett under att inte jag blev biten då hunden var jätte aggressiv. Hon lät som världens monster. Det kan jag säga utan att överdriva. Jag har då aldrig stött på en mer aggressiv och ilsken hund förut.

När jag och mina hundar kom in så skakade jag som jag aldrig någonsin gjort tidigare. Jag var så chockad och orolig för hur det var med Alice och jag kan nog aldrig glömma hennes skrik . Ett skrik fyllt av dödsångest.

Den andre hundens husse körde mej och Alice till veterinären. Veterinären kollade igenom hela Alice. Tack och lov så var det inga mer skador än de jag hade hittat. Hon behövde inte sy för så djupa sår var det inte. Hon rakade bort pälsen så hon kunde se ordentlig och sen tvättade hon såren noga. Efter det fick Alice en smärtstillande spruta. Jag måste säga att Alice var så duktig hos veterinären. Innan vi åkte därifrån fick vi med oss ett recept på antibiotika. Den andre hundens matte och husse ska betala veterinärkostnaden som kommer som faktura i brevlådan. Jag vet inte hur mycket det gick på.

När vi kom hem så var lillsnuttan så slö. Hon sov och sov mest hela tiden. Idag är hon sej ganska lik som hon brukar. Vi var iväg med hundarna så att de fick springa av sej och leka, men hon sprang inte så snabbt som hon brukar. Det ömmar väl och stramar i såren. Men hon har varit och är så tapper så det är inte klokt.

Ja, det var mer än jobbigt igår. Jag var helt slut på kvällen ,men kunde inte somna. Jag gick och la mej med huvudvärk.

Alice biten

Idag är det strålande fint väder. Jag och hundarna gick ut på en härlig långpromenad. När vi var nästan hemma så skulle vi gå förbi grannen som har den där hunden som de inte har nån direkt koll på. När man kommer från det hållet vi gjorde så måste man gå förbi där. Kvinnan stod utanför dörren och skakade mattor. Hon började prata så vi stannade till. MEN...hon hade inte stängt dörren ordentligt, bara puttat till den lite och ut kommer hennes hund arg som ett bi. Hon hade bara ett mål och det var Alice. Hon flög på min lilla snutta, högg tag i henne och och släppte inte. Jag försökte ta tag i den där hundens bakben som man ska göra på större hundar, men de bara snurrade runt runt så det hjälpte ju inte. Till slut slog jag armarna om hela kroppen på hunden och lyfte den. Då som först släppte hon Alice. Jag bar i väg den stora hunden och tog in henne i deras hem. När hon attackerade Alice, skrek ju självklart Alice och jag bara tänkte att, nu hugger hon ihjäl min lilla tjej. Alice skrek ett par sekunder efter att den andre hunden hade släppt henne.
När jag bar iväg med den andra hunden, morrade den hela tiden och jag tänkte att: bit mej du om du törs, bara du inte hugger mina hundar. Alice var väldigt lugn efteråt, men plötsligt så fick jag se att det blödde på henne. Jag sprang hem med mina hundar. När jag kom hem så kollade jag på Alice och såg att hon hade blivit biten i halsen. Jag rengjorde och baddade länge, men det blödde hela tiden. Inte mycket men ändå.
Efter en stund kom kvinnan som äger den andra hunden hit för att se hur det var med lillsnuttan. Hon skulle ringa till veterinären. Lika bra att åka dit. Hon gick hem och ringde veterinären, men de var ute just då och skulle komma tillbaka vid kl. 16.00. Det är Riksveterinärerna och de åker ut till de större djuren. Jaha, då kan vi inte åka förrän vid ca halv fyra då. Men hon som satt och svarade i telefon skulle höra av sej om de kom in tidigare.
Hela tiden satt jag här och pysslade om Alice och höll/håller koll på henne. Plötsligt så fick jag se att jag hade blod på min andra hand. Det visade sej att hon hade blivit biten bakom ena örat oxå. Det är svårt att se om det blöder nånstans på henne eftersom hon har svart blank päls. När vi kommer till veterinären så ska de gå igenom henne noga så att hon inte är skadad på flera ställen.
Ja jösses vilken pärs detta var. Jag var alldeles skakig när jag kom in här efter anfallet. Gråten satt i halsen på mej innan jag visste var någonstans hon var skadad. Nu är jag ganska lugn, men inte helt. Det blir jag inte förrän veterinären har tittat på henne.
Typiskt är att gubben inte var eller är hemma just nu heller. Hade kännts bra om han hade varit det, men han kommer snart hem hoppas jag.
Nu sitter jag här med en kopp kaffe och en macka. Alice ligger i sin säng här bredvid mej. Jag måste ha koll på henne hela tiden. Jag tycker att hon är väldigt slö, men hon är tapper den lilla. Det är ju oftast småhundar. Men visst blev jag uppskakad, rädd, orolig och ledsen på en och samma gång. Allt gick så snabbt.
Aldrig mer att den andre hunden får komma ens i närheten av våra hundar. No way!

Svastikan

Om man nämner svastikan eller hakkorset som man oftast säger, så tänker nog de allra flesta på nazister, 2:a världskriget och Hitler. Men faktiskt så är just denna symbolen inte nazisternas från början.

Här lite kort om svastikan:


Svastikan har varit allmänt känd för världen under en mycket längre tidsperiod än sedan andra världskriget och har varit en symbol för vishet och lycka. Med en historia på 3000 år har svastika-symbolen sitt ursprung i det antika Indien och i antika västerländska kulturer.

Den är ett exempel på en kontinuerlig rörelse, en rörelse som påminner om rörelsen hos en väder- eller vattenkvarn. Den snurrar ständigt medurs och moturs. När den snurrar medsols representerar den universums energi, styrka och intelligens och när den snurrar motsols representerar den välsignelse. Den betecknar också universell harmoni och motsatsers balans.

Ordet svastika är sanskrit och betyder ”Tecknet för det självmanifesterade”. Med andra ord är det ett tecken på självförverkligande och symbolen för en upplyst person, också känd som en Buddha. Således bär ofta Buddhas som är avbildade i konsten detta tecken på sina bröstkorgar eller handflator.

Ordet svastika tros i allmänhet vara en sammanslagning av orden ”su” och ”asati”. Su betyder "bra” och asati betyder ”att existera”. I sanskrits grammatik, när de två orden kommer samman blir de ”svasti”. ”Ka” är ett suffix. Om denna härledning av ordet svastika är korrekt, då skulle den bokstavliga betydelsen av ordet vara "Låt det goda råda”.

För den västerländska kulturen, som den grekiska, keltiska, finska och olika inhemska kulturer, var svastikan också en mycket viktig symbol. I konstnärliga sammanhang används den oftast i kläder, arkitektur, keramik och skulptur. Västerländska kulturer kallar den för ”Ljusets hjul”. På kinesiska är den känd som symbolen för ”wan”. ”Wan” är en homofon (homofon är ett ord som uttalas lika, men stavas olika och har olika betydelser. Övers. anm) för tio tusen, ett antal som ofta används till att omfatta alla universums skapelser.

När Adolf Hitler tog svastikan som sitt emblem, ville han hävda den universella makten som sin egen. Sedan dess har den moderna världen kopplat samman svastika-symbolen med Hitlers regim och ideologi. I Tyskland ses symbolen fortfarande med en hel del stigmatisering. Det är dags att återlämna svastikan till sin verkliga position och låta den återfå sin ursprungliga innebörd.

Har kollat på film

Ikväll har vi sett på film igen. Ovanligt va? Näe inte alls. Denna gången blev det en film som heter "Shutter Island". Jag tyckte att den var bra. Mot slutet fick den en överraskande vändning som man kanske inte hade räknat med direkt. Det får bli tummen upp för den här filmen. Klart sevärd.

Koncentrationsläger

Lägger in ett filmklipp från olika koncentrationsläger. Känsliga personer bör inte titta på den ,då det är hemska och fruktansvärda bilder som visas

Ur Josephs Goebbels dagbok

Joseph Goebbels (1897-1945) gick med i nazistpartiet redan 1922. 1929 blev han partiets "rikspropagandaledare". Efter maktövertagandet 1933 utnämdes han till propagandaminister. Som sådan var han ansvarig för likritningskampanjen och marknadsföringen av den nazistiska läran, ända till slutet 1945, då han begick självmord. Joseph Goebbels tillhörde hela tiden den ledande klicken i nazistpartiet, vars huvudideolog han var. Det gör honom även till en av de huvudansvariga för nazismens raspolitik och förintelsen. Hans dagbok hittades 1947. Här får vi genom dessa en god inblick i hur den inre cirkeln av nazister resonerade kring judarna och förintelsen av dem. Här följer några skrämmande exempel på han frispråkighet.


14 februari 1942

Utan tvivel kommer också judendomen att få uppleva sin stora katastrof samtidigt med bolsjevismen. Der Führer uttryckte ännu en gång sin mening, att han utan hänsyn är besluten att göra rent hus med judarna i Europa. Här får man inte ha några som helst sentimentala anfall. Judarna har förtjänat den katastrof som de i dag upplever. De kommer att samtidigt med våra fiender få uppleva sin egen förintelse. Vi måste påskynda denna process med kall hänsynslöshet och vi gör därmed den lidande och sedan årtusenden av judendomen plågade mänskligheten en ovärderligt tjänst.



27 mars 1942

Från generalguvernementet, med början i Lublin, håller judarna för närvarande på att avflyttas österut. Här tillämpas en ganska barbarisk metod, som inte lämpar sig för närmare beskrivning, och av judarna själva blir inte mycket kvar. I stort sätt torde man kunna konstatera att 60% måste likvideras och endast 40% kan användas till arbete. Den förutvarande gauteitern från Wien som genomförde denna aktion, gör det tämligen omsorgsfullt och även med metoder som inte verkar alltför uppseendeväckande. För judarna går en dom i verkställighet som visserligen är barbarisk men som de fullt ut har förtjänat. Profetian som Führern har givit dem med på vägen för framkallandet av ett nytt världskrig börjar förverkligas på det mest fruktanvärda sätt. I sådana saker får man inte låta någon sentimentalitet råda. Judarna skulle förinta oss om inte vi försvarade oss mot dem. Det är en kamp på liv och död mellan den ariska rasen och den judiska bacillen. Ingen annan regering och ingen annan regim skulle kunna uppbåda kraften att ge denna fråga en generell lösning. Även här är der Führer den orubblige förkämpen och förespråkaren för en radikal lösning, som sakernas tillstånd inbjuder till och därför verkar oundviklig. Gudskelov har vi under kriget en mängd möjligheter som vore oss förmenade i fredstid. Dem måste vi utnyttja.




18 maj 1942

Att det inte alltid gick som de ledande nazisterna tänkt sig. Får vi av följande uttalande av Joseph Goebbels i dagboken den 18 maj 1942:

Vi tyskar är i varje avseende för godmodiga. Vi förstår ännu inte att riktigt uppträda som segerfolk.


mars 1943

Göring har fullkomligt klart för sig vad som hotar oss alla om vi blir svaga i detta krig. Han gör sig inga som helst illusioner om den saken. Framförallt i judefrågan är vi ju så fastlåsta att det inte längre finns möjlighet att komma undan. Och det är egentligen ganska bra. En rörelse och ett folk som har rivit alla broar bakom sig kämpar enligt vad erfarenheten visar mycket reservationslösare än de som fortfarande har en möjlighet till reträtt.




8 maj 1943

Judefrågan har lösts allra sämst av ungrarna. Den ungerska staten är helt genomsyrad av judar och der Führer lyckades inte under sitt samtal med Horthy övertyga denne om nödvändigheten av strängare åtgärder. Horty [¼] framförde i den här frågan rent humanitära motargument som naturligtvis inte har någon betydelse i detta sammanhang. Gentemot judarna får det inte vara tal om någon humanitet, judendomen måste kastas till marken. Führern gjorde sig mycket besvär med att övertyga Horthy om sin stånpunkt


13 maj 1943

Man skulle då kunna fråga sig varför världsordningen då överhuvudtaget inrymmer judar. Det skulle vara detsamma som att fråga sig varför det finns potatisbaggar. Naturen styrs av lagar om kampen. Ideligen kommer parasitiska företeelser att uppträda som påskyndar kampen och intensifierar urvalsprocessen mellan starka och svaga. Denna princip råder även människor emellan. Man behöver bara känna till kampens lagar för att inrätta sig efter dem. Den intellektuelle människan har inget naturligt skydd mot den judiska faran, beroende på att hans naturliga instinkt väsentligen är bruten. Detta medför att folk på en hög civilisationsnivå är tidigast och mest utsatta för faran. I naturen reagerar livet på samma sätt mot parasitismen, i folkens liv är detta inte alltid fallet. Det är detta som egentligen är upphovet till den judiska faran. Det återstår därför inte annat för de moderna folken än att utrota judarna.

Därför finns inte heller något hopp om att genom extraordinära straff återföra judarna i den civiliserade mänsklighetens krets. De kommer evigt att förbli judar, precis som vi är evigt medlemmar av den ariska mänskligheten


Tal inför arbetare i rustningsindustrin 5 juni 1943 i Berlins sportpalats

Den totala utmönstringen av judendomen från Europa är inte någon fråga om moral utan en fråga om statens säkerhet. Juden kommer alltid att handla på det sätt som stämmer överens med hans väsen och rasinstinkt. Han kan överhuvudtaget inte handla annorlunda. Liksom potatisbaggen förstör, ja måste förstöra potatisfälten, så förstör juden folkens stater. Mot detta finns det bara ett medel, nämligen att radikalt undanröja faran.



Goebbels skriver i Das Reich den 23 april 1944:

"Vi är ändå elitfolket på jorden. Säg oss den nation som vore i stånd att uthärda och prestera något liknade."



Joseph Goebbels skriver i Das Reich den 16 november 1941:

Judarna bär skulden!!

Världjudendomens historiska skuld till krigsutbrottet och krigets utvidgning är så till fullo bevisat att några fler ord inte behöver spillas därpå. Judarna ville ha sitt krig och nu har de fått det. Men också den profetia besannas som der Führer den 30 januari 1939 uttalade i den tyska riksdagen, nämligen att om det lyckades den internationella finansjudendomen att ännu en gång störta folken i ett världskrig skulle utgånge inte bli världens bolsjevisering och därmed judendomens seger utan ett utplånande av den judiska rasen i Europa. Vi upplever i dessa dagar hur denna profetia besannas och hur därvid för judendomen fullbordas ett öde som visserligen är hårt men mer än välförtjänt. Medlidande eller beklaganden är i detta fall helt och hållet malplacerat […]

En av dessa åtgärder är införandet av den gula judestjärnan som varje jude är skyldig att bära synlig. Därigenom vill vi identifiera honom som i yttre måtto, framförallt för att han vid minsta försök att ta sig friheter mot den tyska folkgemenskapen genast skall igenkännas som jude […]. Det är en utomordentligt human bestämmelse, en så att säga hygienisk profylax som skall hindra juden från att obemärkt smyga sig in i våra led för att utså osämja. När judarna för några veckor sedan visade sig i det berlisnska gatulivet prydda med sina judestjärnor var första intrycket bland rikshuvudstadens befolkning en stor förvåning. Endast ytterst få hade vetat att det ännu fanns så många judar i Berlin. Var och en upptäckte nu i omgivningen eller grannskapet en till synes oförarglig samtida som visserligen var känd för att emellanåt grymta och kvirra, men som ingen hade trott vara jude. Han hade tydligen anlagt skyddande förklädnad, använt sig av minicry, anpassat sig efter den miljö där han levde och bidat sin tid. Vem av oss kunde ana att fienden stod alldeles bredvid honom, att han var en tigande och skicklig åhörare till våra samtal på gatan, i tunnelbanan, i köerna utanför tobaksaffären? Det finns judar som man knappt kan känna igen på deras utseende. De har även i detta avseende assimilerat sig så långt det går. Dessa är de farligaste […].

Irma Grese - Den blonda besten

Irma Grese är den utan tvivel mest kända av Nazitysklands kvinnliga krigsförbrytare. Trots sin tämligen ringa ålder gjorde hon en snabb karriär inom SS. Hon började sin bana i Ravensbrück i juli 1942, där hon utbildades till SS-Aufseherin, ’övervakare’, för tjänstgöring i koncentrationsläger. Följande år förflyttades hon till Auschwitz, där hon senare befordrades till SS-Oberaufseherin, ’chefövervakare’, med ansvar för cirka 30 000 kvinnliga interner, mestadels polska och ungerska judar. I början av 1945 tjänstgjorde hon ånyo en tid i Ravensbrück, innan hon i mars placerades i Bergen-Belsen.

Irma Grese gjorde sig under sin tid som koncentrationslägervakt skyldig till åtskilliga brott mot mänskligheten. Hon kunde skjuta eller piska ihjäl interner utan uppenbar orsak. Hon avgjorde även vilka som skulle sändas till gaskamrarna. I Auschwitz samarbetade hon med SS-läkaren Josef Mengele, medan hon i Bergen-Belsen stod under lägerkommendanten Josef Kramers befäl. Hon gjorde sig känd för att uppfinna nya tortyrmetoder, vilka hon med sadistiskt intresse utsatte interner för. Hon fick öknamnet den ”Blonda besten”.

Efter andra världskrigets slut arresterades Grese och åtalades vid Belsenrättegången hösten 1945. Otaliga överlevande interner vittnade mot henne och avslöjade hennes mordiska sinne. Grese bestraffade fångar med hjälp av en ridpiska och hon var också ansvarig och delaktig i selektering av fångar till gaskamrarna. Det avslöjades i vittnesmålen att Grese inte enbart sände sjuka, gamla och barn till döden. Hon kunde även välja ut arbetsföra kvinnor helt godtyckligt. Grese valde också ut kvinnor som skulle delta i medicinska experiment. Oftast genom inseminationer som ofta resulterade i döden för dem. Vittnen kunde också berätta hur Grese band ihop benen på en kvinna som skulle föda fram sitt barn. Grese använde sig också av hundar när hon ville disciplinera fångar. Grese försvarade sig med att hon själv aldrig hade misshandlat fångar och att allt som sagts om henne under rättegången var överdrivet. Grese erkände att hon kände till att gaskammare fanns i Auschwitz, men att hon själv aldrig skickat någon dit. Istället hade hon försökt att rädda kvinnor och barn undan döden i gaskammaren. Grese befanns vara skyldig enligt åtalspunkterna, dömdes till döden och hängdes den 13 december 1945, blott 22 år gammal. Vid samma tillfälle avrättades tio andra krigsförbrytare, däribland Josef Kramer, Fritz Klein, Elisabeth Volkenrath och Juana Bormann.

Albert Speer - Djävulens arkitekt

Februari 1944 drabbas Albert Speer av en kollaps. Det hela börjar banalt, som benont, men det eskalerar strax på ett oförklarligt vis, och ett tag ser det faktiskt ut som om denne man, en av de mäktigaste i Nazityskland, faktiskt skall dö. Han glider in och ut ur medvetslöshet, rids av svåra smärtor, drabbas av upprepade lungblödningar, pulsen går i höjden och hans hud blir blå. Speers hustru Margret finns vid bädden, och en läkare tar henne avsides och säger att hon måste förbereda sig på det värsta. Efteråt mindes han själv hur han vid ett tillfälle liksom lämnade sin kropp, och hur det vita taket i det lilla sjukrummet plötsligt förvandlades till en strålande vacker mosaik, hur ljusgestalter seglade upp vid hans sida och luften fylldes av musik.

Några dagar senare är krisen över. Både lungblödningarna och det benonda är plötsligt förbi. Och en förbryllad läkare konstaterar att vad som en gång orsakat störningarna "förblir ett mysterium".

Inget ovanligt med det. Hela karln har länge framtonat som något av en gåta. Han var inte bara Adolf Hitlers favoritarkitekt och, senare, dennes högeligen effektive rustningsminister, han var också en av führerns få förtrogna, och som sådan hade han både Führerns öra och tillgivenhet. Men även om han tillhörde det Tredje rikets mest upphöjda så passar han ändå inte riktigt in bland de andra hejdukarna i toppgarnityret. Det är något som inte stämmer i bilden.

För den som vill se en symmetri mellan orsak och verkan kommer Nazityskland alltid att framstå som en obegriplighet. Den råa och exempellösa förstörelsekraft som det Tusenåriga riket utvecklade under sin korta existens får en att förvänta sig en regim uppbyggd av onda genier. Istället möts man för det mesta av teatraliska medelmåttor, knipsluga men talanglösa byråkrater samt gatbusar med sinne för organisation. Redan på 1930-talet gick det att se att den nazistiska rörelsen drog till sig ovanligt många personer som var misslyckade på något vis: karriärlösa intellektuella, besvikna krigsveteraner och bankrutterade småborgare. Det var människor som många gånger drevs mer av sin egen känsla av besvikelse och behov av återupprättelse - för att inte säga hämnd - än av storslagna ideologiska visioner. Men det var inte trots utan just tack vare sin förbittring och sina misslyckanden som de kunde bli ett med tiden, fånga upp de formlösa energier som den ekonomiska och politiska krisen skapat, och ge dem en riktning. Resultatet blev Nazityskland, det som Oswald Spengler en gång kallat för "de arbetsskyggas organisering av de arbetslösa".

Albert Speer var dock inte någon av rörelsens framgångsrika haverister. Och de andra i kretsen runt Hitler kände av det och slängde honom svartsjuka och misstänksamma blickar. Han var tvärtom välutbildad, känslig och intelligent - han sägs ha haft en IQ på 138. Hans framgångar, först som arkitekt och sedan som rustningsminister, var också iögonenfallande, och 1943 omtalades han faktiskt som en av Hitlers möjliga efterträdare. Men att Speer inte var någon vanlig partikarriärist blev om inte annat tydligt efter kriget, när han och en rad höga nazikoryféer ställdes inför rätta i Nürnberg. Där bröt han av mot de andra åtalade genom att faktiskt erkänna sig skyldig till det som lades honom till last, utan omsvep om än med skickligt lagda reservationer. Ja, han bar ansvar för slavarbetarnas öden, men nej, han hade inte haft något att göra med den direkta behandlingen av dem; ja, han hade gått regimens ärenden, men nej, han var ingen mördare eller antisemit och han hade inte känt till judeutrotningen. Mest troligt var det hans ångerfulla uppträdande och öppenhjärtiga erkännande av skuld som gjorde att han kom undan med 20 år i fängelse.

I Spandaufängelset mötte han bland annat en protestantisk präst med förflutet i den franska motståndsrörelsen, och denne ansåg tysken vara "den mest skuldtyngde, den mest plågade människa jag någonsin träffat". När Speer kom ut igen var han också en sluten, sorgsen man, som knappt klarade av att möta sin familj – när han träffade hustrun skakade han bara hennes hand.

Så hur kom det sig att denne ögonskenligen så anständige karl kom att använda all sin begåvning i tjänst hos en tyrann, en tyrann som han dessutom omfattade med känslor så varma att de måste beskrivas som kärlek? En som har tagit sig an gåtan Speer är den brittiska journalisten Gitta Sereny, och i sina försök att lösa den har hon nog kommit så långt som mänsk- och möjligt är. Hennes monumentala verk, "Albert Speer - His Battle with Truth", är ououmbärlig för alla som vill förstå, både denna historiska gestalt och det system han tjänade.

Gitta Serenys egen historia är nog så intressant. Hon är av ungersk härkomst, född i Österrike, uppväxt i Storbritannien, utbildad i Frankrike. Ett tag övervägde hon att söka in vid filmen - fotografier från denna tid visar upp en attraktiv ung kvinna - men hon hade knappt påbörjat sina skådespelarstudier i Paris så bröt det andra världskriget ut. Hennes liv förändrades i ett slag. Hon valde att stanna i Frankrike och under den tyska ockupationen arbetade hon frivilligt som sjuksköterska i en organisation som tog han om föräldralösa barn. År 1941 var hon dock tvungen att lämna landet hals över huvud efter att ha hjälpt en nedskjuten brittisk flygare undkomma - bland annat hade hon själv kört honom på en hästkärra genom en tysk kontroll, den mycket unge och mycket smärte britten utklädd till kvinna. Efter några år i USA återvände hon 1945 som FN-funktionär till ett sönderslaget Europa, och var bland annat med om att ta hand om de barn som återfunnits i koncentrationslägret Dachau.

Efter kriget gifte hon sig med en amerikan, Don Honeyman, som arbetade som fotograf åt modetidningen Vogue. Paret fick två barn, bosatte sig så småningom i London, och Sereny inledde en karriär som journalist. Hon vann snart anseende och skrev i många av de största eller finaste bladen: The Times, Daily Telegraph Magazine, Independent on Sunday. Erfarenheterna från kriget har dock präglat hennes arbete: det är två, inte helt näraliggande områden som intresserat henne mest: för det första barn i trångmål, för det andra nazismen och det Tredje riket. Och denna så polymorft begåvade kvinna har lyckats att göra viktiga insatser på båda dessa fält. Hon har skrivit en bok om barnprostitution, en annan om fallet Mary Bell, den 11 år gamla flicka som befunnits skyldig till mordet på två småpojkar. (Senare, i det ökända fallet Jeremy Bulger, tillhörde hennes skriverier de vettigaste och mest klarsynta.) Och 1974 kom den ovan nämnda boken om Förintelsen ut.

Sommaren 1977 publicerade Sunday Times en lång artikel av Gitta Sereny, där hon grundligt pulveriserade en engelsk revisionist som försökt frikoppla Hitler från ansvaret för judeutrotningen. Någon dag senare fick Sereny ett brev, och när hon öppnade det fann hon till sin förvåning att det kom från Albert Speer. Med eftertryck tackade han henne för artikeln och gav den sitt fulla stöd. Några dagar senare fick hon ännu ett brev, där han berättade att psykoanalytikern Erich Fromm tidigare sänt honom ett exemplar av hennes "Into that darkness", och att den gett honom sömnlösa nätter; och skulle Sereny, om hon någonsin befann sig i närheten av Heidelberg, vara intresserad av att titta förbi på en liten pratstund? Så blev det. Och den där första lilla pratstunden växte ut till år av besök, intervjuer, forskning och regelbundna telefonsamtal. Allt som allt tog det sexton år innan den var klar, hennes monumentala bok om Speer - Sereny själv uttalar e-et i namnet likt ett öppet ä, som i rääv.

Det var deras första möte, men deras vägar hade korsats före det, om än fullständigt omärkligt. Som 11-åriga skolflicka stadd på tågresa från England till hemmet i Wien kom Sereny en sommardag 1934 av en ren slump bli strandsatt i Nürnberg, samtidigt som den stora nazistiska partidagen pågick där. Den tyska myndighet som tog hand om henne under det korta uppehållet var uppenbarligen angelägna att så frön i vart litet sinne som råkade vandra förbi, så de fraktade raskt över henne till det stora massmöte som just då pågick. Sereny blev betagen:

"Jag var överväldigad av de frammarscherande människornas symmetri, många av dem barn som jag; de glada ansikten som omgav mig; ljudens rytmer; flaggornas färger; den magiska ljussättningen (den var, även om jag inte visste det då, Speers verk). Ena stunden var jag andäktig, liksom fastklistrad vid min plats; den andra så stod jag upp, och tillsammans med tusentals andra skrek jag av glädje."

Upplevelsen på partidagarna påverkade inte henne politiskt, men det fick henne att läsa Hitlers Mein Kampf, och den läsningen gjorde henne oroad: så mycket förstod hon, att nazismen betydde krig.

Och kriget kom.

Och kriget slutade.

År 1946 såg Sereny Speer för första gången. Platsen var igen Nürnberg. En god vän som arbetade åt domstolen som tolk ordnade en passersedel åt henne och hon fick tillfälle att under några dagar själv följa den stora krigsförbrytarrättegången. Sereny kände inte till Speer, men hon lade genast märke till honom. Dels på grund av hans ålder och utseende: han var med sina 40 år betydligt yngre än huvuddelen av de andra anklagade, och med sitt skulpterade ansikte, buskiga ögonbryn och mörka, intelligenta ögon såg han påfallande bra ut. Dels på grund av sitt uppträdande: medan de andra fångarna uppträdde uttråkat eller låtsades sova eller bara plockade otåligt med ditten och datten satt Speer blixtstill, och följde förhandlingarna med oavvänd koncentration.

Deras första möte, som alltså ägde rum dryga 30 år senare i Speers stora men märkligt opersonliga hem, fyllde Sereny med motstridiga känslor. Skepsis blandades med nyfikenhet, skarp fascination med vag olust. Hon bestämde sig för att skriva om honom, och den undersökningsmetod hon valde var både rak och indirekt på samma gång. Hon sade omedelbart att hon tvivlade på hans många försäkringar att han varit ovetande om nazismens stora brott, och att hon skulle försöka spräcka detta hans invanda försvar. Samtidigt utförde hon utfrågningarna med utstuderat tålamod, lät Speer själv tala, tala, tala, allt i väntan på att blottor och meningsfulla mönster skulle framträda.

Frågan Speers kunskap om och medansvar i regimens brott var givetvis central. Syftet med Serenys undersökning är dock givetvis större än så. För Speers gåta är ju också 1900-talets: hur går det till när ögonskenligen anständiga, kloka och högst normala personer blir medskyldiga till övergrepp och massmord?

Det var ju inte så att Speer inte begrep. Han var som sagt intelligent och begåvad. Och pålitlig. Det var också därför Hitler fick korn på honom. Führern hade hört talas om en ung arkitekt - 28 år, medlem i partiet sedan 1931 - som slutfört en ombyggnad av propagandaministern Goebbels lägenhet på rekordtid, och när arbetet inleddes på rikskanslersbostaden i Berlin gav han order om att denna nya stjärna skulle knytas till projektet. Sagt och gjort. Speer såg sedan Hitler var och varannan dag. Han brukade dyka upp på arbetsplatsen, strosade omkring med få åthävor och än färre livvakter, och strödde frågor omkring sig, ibland nyfikna, ibland befallande. Så en dag vände han sig plötsligt direkt till Speer, som han dittills inte verkat ha lagt märke till, och sa: "Följ med på lunch".

"Kan du föreställa dig detta?" sade Speer till Sereny. "Här var jag, ung, okänd och helt betydelselös, och så kommer denne store man, om vars uppmärksamhet - vore det så bara i form av en blick - hela världen tävlade, och säger till mig, ‘Följ med på lunch’. Jag trodde att jag skulle svimma. Just den här morgonen hade jag klättrat omkring på arbetsplatsen, och råkat få stänk av gips på min kostym, och Hitler såg att jag kastade bekymrade blickar på min solkiga kavajärm. ‘Bry dig inte om det’, sade han. ‘Vi ordnar det där en trappa upp.’ Och där uppe förde han mig in i sin privata lägenhet och sade åt sin betjänt att ta fram hans mörkblå kavaj. Och där var jag, innan jag visste ordet av, på väg tillbaka in i salongen, bakom Hitler, iförd hans kavaj."

Det var alltså det gemensamma intresset för byggnadskonsten som förde dem samman. Speer var det utövande underbarnet med en osviklig känsla för det storslagna och teatraliska, Hitler den hängivne charlatanen som gärna skissade på ofantliga triumfbågar och oformliga samlingshallar. Och medan Hitler för Speer blev en väg till resurser han aldrig vågat drömma om och möjligheter utan motstycke, blev den unge arkitekten ett medel för führern att förverkliga de svärmiska konstnärsdrömmar han närt ända sedan sin ungdom. Väl sammanförda var det dock Speer som blev satelliten, bunden i sin bana runt diktatorn av storslagenheten och den råa energin i dennes visioner.

Men där fanns något mer än bara planer på storslagna hus och drömmar om obegränsade resurser.

Mellan de här två utvecklades det nämligen starka personliga band. Speer blev under de närmaste åren helt fokuserad på Hitler, hans vilja, hans beslut, hans ord, och han utvecklade känslor för führern så starka att de faktiskt påminde om kärlek. Och dessa känslor var i någon mån besvarade. De båda trivdes väl i varandras sällskap, och många som såg dem under åren före kriget slogs av hur avslappnad och glad Hitler verkade vara under mötena med den unge arkitekten. Förklaringen till detta är nog, som Sereny skriver, att de var varandras spegelbilder rent känslomässigt. Så trots att båda ständigt var omgivna av människor var de i grund och botten ensamma personer; de var båda också uppvaktade av kvinnor – Speer på grund av sitt anslående yttre, Hitler på grund av sin utstrålning – men hade samtidigt problem att svara på denna uppvaktning med någon verklig värme; och de var båda stela, hämmade och tillknäppta, samtidigt som deras tankar, beslut och gärningar i en förbluffande hög grad var styrda av starka känslor.

Att Speer föll så oförbehållslöst för diktatorn beror nog ytterst på det besynnerliga tomrum som fanns i det han kallade jag. Han var uppväxt i en högborgerlig familj, på ytan ett liv i överflöd. Speer själv såg dock senare tillbaka på sin barndom med obehag. Han var mellanbarnet men fysiskt svag och kom ofta i skymundan bak sina bröder. Föräldrarnas äktenskap var ett resonemangsparti, och fadern var likt alla verkliga patriarker frånvarande och fjärran och brydde sig föga om sina barn. Detta sammantaget skapade en atmosfär i hemmet präglad av lika delar behärskning och artig kyla. Barndomens upplevelser präglade den unge Albert och gav honom en nästan outplånlig känsla av att vara oönskad, oälskad och osedd. Och som så ofta är fallet steg det ur denna besvikelse, ur detta tomrum, en nästan obetvinglig längtan efter uppmärksamhet och framgångar. Hans skarpa hjärna gav honom en möjlighet att nå detta, samtidigt som denna begåvning (parad med en känslig blick samt, framför allt, en uppenbar oförmåga att utveckla riktigt varma känslor för andra än Sig Själv och Sin Uppgift) skänkte honom ytterligare redskap att vinna dessa världsliga vinster, nämligen en fallenhet för ränksmideri och lönsamma kompromisser, samt en driven förmåga att manipulera och utnyttja andra, och då även de som stod honom allra närmast.

Hitler skänkte alltså Speer en oöverträffad möjlighet att fylla detta tomrum i sitt jag. Inte bara gav han den unge arkitekten den Fadersgestalt han alltid saknat, dessutom skänkte han honom en Uppgift och bjöd honom framgångar, Stora Framgångar.

Det hade kunnat stanna därvid: Albert Speer hade i så fall förblivit bara detta, namnet på Hitlers unge favoritbyggmästare, en i en skock habila men inte vidare geniala konstnärer som av en eller annan anledning byggde marmorklädda bländverk till regimens pris, som en Giesler eller en Troost, och som dem efter 1945 förlorade i specialistkunskapens barmhärtiga mörker.

Men Speer gick vidare. Han slog in på en väg som förde honom, först till en position där hans makt utsträcktes att gälla båd miljoners liv och historiens gång, och sedan vidare till en bänk i en domstol, sittande sida vid sida med blodklibbiga troll som Ernst Kaltenbrunner och Hermann Göring, något som alltså var en hårsmån från att sluta i ena änden av ett rep, men som sagt istället bara resulterade i ett långt fängelsestraff och hel världs välförtjänta avsky.

Det hela kunde se ut som en slump. Den 8 februari 1942 omkom den dåvarande rustningsminstern, Fritz Todt, i en flygolycka. När nyheten nådde Hitlers högkvarter råkade Speer av en ren tillfällighet befinna sig där - han skulle egentligen ha följt med Todt på den där ödesdigra flygningen, men han hade tackat nej då han varit för trött. Några timmar senare kallades han in till Hitler. Führern meddelade att Speer nu var den nye rustningsministern. Varför gick Speer med på detta? Speer själv framställer som det var från denna punkt som allt förändrades. Det är ju inte riktigt sant, annat än i en rent teknisk mening. Närheten till Hitler, den gemensamma passionen för arkitekturen samt givetvis de framgångar han njutit i dennes tjänst, och anseende han gavs av dennes närhet, hade redan fått honom att se bort från allt som störde bilden: nazismens groteska världsbild och Hitlers fixa idéer, regimens hänsynslöshet och offrens lidande; det hade fått honom att hälsa krigsutbrottet med glädje och framgångarna med jubel.

Han var alltså inblandad upp över öronen redan innan den där fatala februaridagen 1942.

Vad detta visar är hur lätt det är att glida längs den här hala backen, vilket litet avstånd som ibland skiljer den bortvända blickens passiva medansvar från gärningsmannens aktiva skuld. Det fanns många sorters gärningsmän i Nazityskland: ideologiska extremister och karriäropportunister, psykopater och anpasslingar, skojare och moraliska ynkryggar. Speer bör nog främst räknas in under en sjunde kategori: skrivbordsbrottslingarna. Hans förvandling från medlöpare till gärningsman underlättades nämligen av en faktor som återfinns i alla nutida samhällen: den moderna byråkratin. Den gör det nämligen lätt att fatta beslut med stora och ibland fasansväckande följder, för sittande vid ett telefonbelamrat skrivbord, med verkligheten dold bak ett svall av stapeldiagram och medianvärden, löper man sällan eller aldrig någon risk att behöva se sina händers verk.

Hitler var en slipad psykolog med talang för att upptäcka talanger. Han hade tidigt insett att Speer faktiskt var något av ett byråkratiskt löfte, begåvad med en uppenbar organisationsförmåga. Führern behövde heller aldrig bli besviken över sitt val. Speer visade sig nämligen vara mer än bara en god organisatör, han var något av ett geni: sannolikt bör han räknas till seklets största industriteknokrater. Rustningsindustrin var i en förfärlig röra år 1942, men genom hans insatser kom produktionen mer att fördubblas. Så medan den tyska krigsmakten trycktes tillbaka på alla fronter och allierade flygarmador bombade Tyskland sönder och samman, fortsatte den tyska tillverkningen att krigsmateriel att öka, för att nå en förunderlig topp i september 1944. Det var egentligen först när motståndarnas arméer började nå fram till Speers fabriker som den här stadigt stigande tillväxtkurvan bröts.

Albert Speer gjorde alltså allt som kunde förväntas av honom. Och mer därtill. Och han gjorde det, icke utan plågat tvivel över den egna förmågan, men med en uppenbar tillfredsställelse. Det var verkligen som om kärlek för uppgiften var en av de få kärlekar han verkligen kunde känna, och den jättelika syssla han anförtrotts gav honom, förutom än mer framgång och än mer uppmärksamhet, också möjlighet att finna utlevelse i arbetet. Oförmågan att känna, verkligen känna, starkt och ärligt, var ett arv från barndomen. Som Sereny påpekar: han kunde känna, ibland djupt, men alltid bara indirekt: i hängivenheten till en uppgift, men också genom musik, genom landskap, genom konst, genom de teatraliska ljus- och ljudspektakel han arrangerade åt Hitler. I detta han kallade skönhet fann han den kärlek som han annars hade så svårt att ta emot och nästan aldrig klarade av att uttrycka.

Den här okänsligheten kom väl till pass under slitet i rustningsministeriet. Så han vände bort sin blick bort från de sex miljoner slavarbetare som deporterades till Tyskland för att arbeta i hans fabriker, från det faktum att hundratusentals av dem dog, av överansträngning eller svält. (Och det var detta han dömdes för i Nürnberg.) Och han övervägde inte, åtminstone inte förrän det var alldeles för sent, om det han gjorde bara förlängde livet för en omänsklig regim och plågorna för dess offer. Kriget förlängde han helt visst, med minst sex månader och kanske så mycket som ett år: i de här sammanhangen en ofantlig tidsrymd som kostade miljoner livet eller bara lyckan. Albert Speer dödade inte en enda människa själv, men hans händer är ändå fläckade intill oförlåtlighet.

Visst var Speer en opportunist, men inte så stor opportunist att det behövdes ett fullbordat nederlag för att han skulle upptäcka sina egna tvivel. Det hela började spricka upp efter Stalingrad, då insåg han att den man som han och ett helt folk hälsat som sin frälsare egentligen var rena motsatsen, en fördärvare som höll på att störta dem alla i undergången. Så kärleken till Hitler tog slut och vändes först i desillusion, sedan i något som skulle kunna kallas för hat. Och han fick höra talas om vad som höll på att ske med den europeiska judenheten. Sereny har visat att han bland annat var med på ett hemligt möte i Posen 1943, då SS-chefen Himmler informerade en rad höga dignitärer om utrotningsprogrammet. (Hade detta kommit ut under Nürnbergrättegången hade Speer med all sannolikhet blivit hängd.) Och han hade med egna ögon fått se de fruktansvärda förhållandena i Dora, en underjordisk raketfabrik.

En insikt om skuld, djup, personlig skuld skruvade sig långsamt upp genom hans medvetande.

Och det var detta, tror Sereny, som orsakade Speer underliga kollaps i februari 1944. (Han hade redan en historia av psykosomatiska problem. Till exempel så led han under barndomen av återkommande svimningsanfall, som ofta inträffade just när han var som allra mest olycklig över brödernas grymhet eller föräldrarnas likgiltighet.) Och efter det kom denna känsla av skuld att yttra sig som en ärlig men halvkväden dödslängtan, för att slutligen ta formen av en nära nog obotlig ensamhet.

Så efter de där tjugo åren i fängelse valde Speer att förvandla uppgörelsen med sin skuld och med historien till ett livsprojekt. Han levde i det förgångna, talade ständigt om det, och gjorde sig småningom både namn och pengar på en rad skarpsynta, detaljrika och högst värdefulla böcker, där han avslöjade mycket av det mest vridna och ihåliga i Nazityskland. Många gamla vänner övergav honom, skakade över något som de såg som förräderi mot den ledare de tjänat och den sak de trott på; de få nya ledsnade inte sällan vid honom, för de kunde inte förstå och än mindre uppskatta hans besatthet med det förflutna.

Hans känsla av skuld var alltså uppriktig. Men där fanns, ändå, och in i det sista, också något annat.

I augusti 1981 ringde Albert Speer till Gitta Sereny. Det råkade bli deras sista samtal. Speer hade druckit, och hans röst var liksom förvandlad. "Det jag ville säga dig", bubblade han lycklig i Serenys öra, "är att trots allt så tycker jag nog inte att jag varit så misslyckad. Trots allt så var jag Hitlers arkitekt; jag var hans rustningsminster; jag avtjänade tjugo år i Spandau och, efter frigivningen, gjorde jag faktiskt en ny karriär. Inte så illa, va?"

Så trots all den ånger han så villigt och nästan njutningsfullt visade upp för omvärlden, någonstans djupt där inne slutade han alltså aldrig att vara en liten aning stolt över vad han gjort och över sin delaktighet i vad som sannolikt är världshistoriens största katastrof. Hitler framträder här som vore han Speers första kärlek, en sådan där kärlek av det där olyckliga slaget som man alltid återvänder till i tanken, nästan motvilligt, trots det nederlag den ändat i och trots den skam den förorsakat, bara av det enkla skälet att den faktiskt var den första, och att inget sedan upplevt egentligen kan mätas sig med den, för då var drömmarna så många och besvikelserna så få.

Historien slutar inte där.

År 1980, när Speer själv var 75, inledde han ett förhållande med en engelska som var ungefär hälften så gammal som han själv. En gång visade han en av sina manliga bekanta ett foto. Det föreställde honom själv stående bredvid en vacker, blond kvinna iförd vit négligé. De två på bilden skrattade. Uppenbarligen ett lyckligt par. Speer själv var mycket nöjd. "Nog är det märkvärdigt", sade han till sin förvånade vän, "att jag skulle bli i sjuttioårsåldern innan jag hade min första riktiga erotiska erfarenhet med en kvinna".

Inom ett år var han borta. Och den som öppnade dörren, när ambulanspersonalen anlände till det hotellrum i London där Speer låg döende, drabbad av ett massivt slaganfall, var den blonda kvinnan.

Utrensning

Idag har vi rensat ut våra garderober och kastat sånt som bara ligger/hänger där och som vi ändå aldrig använder. Gud va skönt att ha det gjort! Ja, det äör vad vi har gjort idag. Det tar sin lilla tid att rensa och göra i ordning. Snart ska vi ta hundarna och gå ner till centrum.

Utläst bok

Igår kväll läste jag ut boken "Jag är den sista Juden". Den är skriven av Chil Rajchman som satt i koncentrationslägret i Treblinka. Som vanligt fick judarna arbeta med att sortera de andra fångarnas kläder och tillhörigheter, gräva gropar som döda människor skulle begravas i, lasta på de döda kropparna och köra dom på en skottkärra till krematoriet. En del hade till uppgift att att ta ut de döda från gaskamrarna. När detta var gjort fick andra fångar städa upp i kammaren. Inte minsta spår fick vara kvar av blod, urin och annat som kropparna hade utsöndrat. När detta var klart kom en annan fånge in och målade väggarna så att inget blod osv fanns kvar. Andra fångar hade till uppgift att dra ut guldtänder ur de dödas munnar. Allt detta skulle ske i en rasande fart. Fångarna sprang allt vad de kunde med skottkärrorna. Gick det för sakta blev de piskade och slagna med alla möjliga tillhugg.

Boken var mycket intressant och man fick följa Chil under den tiden han var i Treblinka och till det att han lyckades ta sej därifrån. Det är en skrämmande läsning, men samtidigt faccinerande. Då menar jag alltså faccinerande på det sätt att de kunde hålla på så många år med att mörda folk och att de kunde hålla det hemligt. Boken är läsvärd och mycket lättläst. Jag läste ut den på bara ett par timmar.

Vill bara säga...

...att jag tycker att Amanda Ögren är mycket modig och stark som ställer upp för den våldtagna flickan. All heder åt dej Amanda!!

Idag...

...har vi varit inne i stan och gjort en del ärenden. Bl.a var vi på Clas Olsson, Åhlens och Biblioteket. Jag hade ett möte kl.14.00 och då passade gubben på att handla mat mm.

Sitter nu med en kopp kaffe efter maten, så nu är man mätt och go igen.

Nu har jag fått den.

Medaljen från 2:a världskriget. Kriegsverdienst 1939. Den damp ner i brevlådan idag. Givetvis är den original, annars hade jag aldrig köpt den.

Bödlarnas kvinnor och barn

Hermann Göring var först gift med svenskan Carin. Efter hennes död gifte han om sej med Emmy Sonnemann. Göring fick en dotter som hette Edda. Edda var Hitlers guddotter.

Hermann Göring

Carin Göring

Emmy Sonnemann

Rudolf Hess gifte sej med Ilse Pröhl. De fick sonen Wolf Rüdiger Hess. Wolf var en nazistisk sympatisör och en övertygad anhängare till Adolf Hitler.



Josef Mengeles fru hette Irene Mengele (f.d Schoenbein) och hans son hette Rolf.

Josef och Irene

Irene


Joseph Goebbels och hans fru Magda följde makarna Adolf och Eva (Braun) Hitler i döden, då de med assistans av SS-läkaren Ludwig Stumpfegger lät förgifta sina sex barn och därefter begick de själva självmord.

Joseph med familj + sonen som hans fru hade från ett tidigare äktenskap.

Heinrich Himmler och hans fru Margarete Siegroth (född Boden) fick en dotter som heter Gudrun. Makarna separerade 1940 och Heinrich inledde en kärleksaffär med sekreteraren Hedwig Potthast. Tillsammans fick de sonen Helge och dottern Nanette Dorothea.
Första dottern, Gudrun gick i pappas fotspår. Hon var och är aktiv i den gamla och nya nazismens tjänst. Margarete

Heinrich, Margarete och dottern Gudrun

Heinrich ,Gudrun och en SS-soldat

Dottern Gudrun i vuxen ålder

Heinrich och Gudrun


Albert Speer var gift med Margaret. De fick en som som fick namnet Albert Speer Junior. "Junior" är en av Europas mest framstående stadsplanerare.

Adolf Eichmann var gift med Vera Eichmann. De fick fyra söner. En av sönerna fyllde precis sju år när Eichmann avrättades.



Roland Freisler var gift med Marion Russegger.


Martin Bormann gifte sej med Gerda Buch. Bröllopsvittne var Adolf Hitler. Paret fick sammanlagt nio barn:
Adolf Martin
Ilse
Irmgard
Rudolf Gerhard
Heinrich Hugo
Eva Ute
Gerda
Fred Hartmut
Volker

Bormanns fru och barn

Baldur Von Schirach gifte sej med Henriette Hoffmann, dotter till Hitlers personlige fotograf Heinrich Hoffmann. Baldur skilde sej från sin fru Henriette 1949.

Schirach med frun Henriette

Tandis

Tidigare idag var jag hos tandläkaren igen. Äntligen fick jag en bettskena. Hoppas verkligen att det blir slut på huvudvärken då jag vaknar på mornarna.

Doktor död

I Tyskland hade nazistpartiet tagit makten och andra världskriget här börjat. Nazisterna ville skapa ett nytt ariskt rike och ville rena den egna rasen från ”dåligt” blod och det var därför populärt att forska i genetik och rasbiologi. Nazisterna hade inrättat speciella koncentrationsläger eller utrotnings- och arbetsläger för judar, politiska motståndare, homosexuella och utvecklingsstörda med syfte att förinta. I dessa läger utfördes även hemska s.k. vetenskapliga experiment som oftast var helt meningslösa och ledde till döden. Man ville testa människors fysiska och psykiska gränser, testa läkemedel m.m. En läkare som arbetade vid ett sådant här koncentrationsläger hette Josef Mengele.

Josef Mengele föddes den 16 mars 1911 i den lilla bayerska staden Günzburg i Tyskland. Han var det förstfödda barnet i familjen som då bestod av fadern Karl Mengele och modern Walburga Mengele. Walburga blev efter ett tag återigen gravid och födde ytterligare en son, Karl Thaddeus Mengele. Två år efter Karl Thaddeus födsel så föddes den sista sonen Alois Mengele. Josef Mengele älskade Alois och han kom honom mycket närmare än brodern Karl Thaddeus.

Före och en bit in på första världskriget så levde familjen Mengele enkelt och delade hus med en annan familj. Karl lånade pengar av Walburgas välbärgade föräldrar för att kunna starta sin egen fabrik som skulle producera jordbruksredskap. Firman började gå väldigt bra och Karl Mengele tog patent på många viktiga verktyg. När första världskriget tog fart så började Karl producera arméfordon och annan militärutrustning eftersom han fick väldigt bra betalt. Mengeles fick mycket bra ekonomi och kunde flytta till sitt eget hus vid slutet av kriget.

Familjen var väldigt kärleksfull och var trogna katoliker, speciellt Walburga. De gick i mässa varje söndag och deras familj var mycket vacker och fascinerande för de andra invånarna i staden.

Josef Mengele var den rika sonen som alla fjäskade för, men han var inte otrevlig på något sätt. Han var väldigt väluppfostrad och ville alltid vara alla till lags. I skolan så var han medelmåttig, och räknades aldrig som en av de smartaste eleverna, men han lyckades alltid charma lärarna och få högsta betyg i uppförande.

Vid 15 års ålder så fick Josef en sorts benmärgssjukdom och blev borta ca 7-8 månader från skolan. Detta tog hårt på hans redan genomsnittliga betyg och lärarna uppmanade honom att jobba hårdare, men han underkändes i flera ämnen.

Josef var däremot skickligare utanför skolan och kunde konsten att charma människor. Han och hans bror Alois umgicks i de finare kretsarna och Josef ansågs vara särskilt vältalig och charmerande, så som han kom att bli betraktad hela livet. Han och hans vänner klädde sig alltid prydligt och gick alltid med hatt och vita handskar. Josef såg mycket bra ut, han hade vackra klassiska drag med ett hemlighetsfullt leende och han visste att han såg bra och elegant ut. Hans gamla vänner minns att han trots det aldrig såg ut att ägna någon tid åt sitt utseende.


I slutet av 20-talet just då Adolf Hitler och nazisterna började få makt, så gick Josef och hans vänner med i en grupp som kallades Stortyska ungdomsförbundet, ”Grossdeutscher Jugendbund”, som var ungdomsavdelningen av en större organisation som kallades Stålhjälmen, ”Stahlhelm”. Detta var en nationalistisk och patriotisk organisation som strävade efter att få tillbaka det gamla Tyskland. Josef blev ledare i den lokala gruppen och höll långa välgenomtänkta tal som han själv skrivit. Trots detta så hävdar återigen av Josefs gamla barndomsvänner att han vid den här tiden var mycket mer intresserad av flickor, dans och att umgås än av den politiska rörelsen. Mengele, däremot, beskriver sig själv i sin självbiografi som väldigt tillbakadragen och inåtriktad med studier och politik som stora intressen.



Efter grundskolan så bestämde sig Josef, trots sina väldigt låga betyg, för utbilda sig till läkare och han ville inget hellre än att forska i antropologi och genetik. Vid den här tiden var inte dåliga betyg ett hinder om man ville studera vidare på universitetet. Josef började därför studera vid Münchens universitet på hösten 1930 och Just detta år så började Adolf Hitlers mest radikala idéer började genomsyra landet och framförallt skolorna påverkades. Alla ämnen hade en antisemitistisk prägel och grundtanke, inte minst för blivande läkare med genetik som sin inriktning. Adolf Hitler ville avla fram en överlägsen ras germanska, blonda och blåögda människor, och vad behöver man inte då om inte forskare inom genetik, med förhoppningsvis samma mål som ledningen.

Dessutom behövdes bevis som kunde bevisa och bekräfta Hitlers teorier om en svagare ras, judarna. Josef studerade också antropologi som diskriminering kallades i 1930-talets Tyskland.

Det var först vid universitetet som hans starka arbetspassion uppenbarades, som han hade hela livet. Där börjar hans besatthet av att kunna uppfylla Hitlers, och hans egen, dröm om en ras germanska övermänniskor. Han ägnade väldigt mycket tid åt rasbiologi och tog en medicinsk examen 1936 och fick högsta möjliga betyg. Året innan så drevs Nürnberglagarna genom av Nazisterna som bland annat gjorde så att judarna inte längre kunde vara tyska medborgare utan bara de ”renrasiga”. Judar och tyskar fick inte gifta sig, och om de gjorde det väntade hårda straff . Detta gjorde att Josefs utbildning blev väldigt uppskattad och hans arbete respekterat.

Många framstående läkare och forskare hjälpte till att få igenom lagarna, och mest angelägen var en professor vid Frankfurst universitet vid namn Otmar von Verschuer. Han var på den tiden Tysklands mest prisade rasforskare. Han ledde senare en institution i Frankfurt där han och hans kollegor forskade i just rasbiologi och de genomförde dessutom en mängd vetenskapliga experiment. För att kunna bygga sin institution hade Verschuer fått finansiellt stöd av nazisterna och hjälpte dem aktivt. Det var oftast läkare från hans institution som användes som bekräftare vid rättegångar angående Nürnberglagarna.

När Josef alltså hade sin fina utbildning så bestämde han sig för att söka till Verschuers institution och han fick en plats som Verschuers assistent. En av hans uppgifter här var att bedöma invånarnas rasrenhet, om de var judar eller arier. Detta var åren innan man deporterade judar till koncentrationsläger, men Josefs beslut hade ändå en förödande effekt på många judar just på grund utav Nürnberglagarna. Deras möjligheter att försörja sig försvann, de fick inte vistas på offentliga platser och deras trygghet utplånades m.m.

I och med arbetet med Verschuer så vart Josef invigd i den nazistiska medicinska forskningen och han blev snabbt mycket omtyckt av sin mentor. Verschuer fann att han kunde styra sin skyddsling i den riktning som var bra för institutionen och Josef såg Verschuer som en slags fadersfigur. Han fick den uppmärksamhet och den bekräftelse som hans far inte kunnat ge honom när han var mindre, Karl Mengele var alltför upptagen med sin fabrik. Ytterligare en andledning till att deras band blev så starkt var att de hade lika politiska åsikter, vilket värderades högt av Verschuer.

Det var hos Verschuer Josef fick lära sig att det var tillåtet och till och med bra om man utförde vetenskapliga experiment på levande människor om det i sin tur gynnade vetenskapen, då i synnerhet den nazistiska. Man kan alltså säga att det var Verschuer som fick Josef att utvecklas till en läkare utan samvete som kunde sända tusentals människor i döden utan att blinka. Det var just den här egenskapen, i samband med hans vackra yttre, som gjorde att han senare fick det ökända smeknamnet ”dödens ängel”. Även Josefs besatthet utav tvillingar är ett resultat av samarbetet med Verschuer som var säker på att tvillingar bar lösningen på genetikens mysterium .

1938 hade Josef nått större framgång och fått ett bra rykte. Hans privatliv gick också mycket bra, efter att inte haft någon riktig tid för sådant under sin studietid. Han förlovade sig med den vackre Irene Schoenbein, men innan de hann bestämma ett datum för bröllopet så vart Josef inkallad i den tyska armén, Wehrmacht. Man kallade in unga män för att utbilda dem och förbereda dem iför kriget. Han var borta i tre månader men sedan var hans tid i Wehrmacht slut. Han gifte sig med Irene i juli 1939 och gick med i SS. Två månader senare bröt kriget ut och Josef vart inkallad. Han fick först ett administrativt arbete där han fick gå igenom ansökningar om tyskt medborgarskap.

Efter cirka två år vid den här posten så vart Josef kallad ut i strid, och han vart då skickad till Ukraina. Han var en duktig soldat och belönades med järnkorset av andra graden för sina insatser. Han var i huvudsak fältläkare, och det under fruktansvärda förhållanden. Han vart tvungen att lära sig att göra urval, vilka sårade hade chans att överleva och vilka skulle lämnas att dö. Han kämpade naturligtvis även som soldat och fick senare järnkorset av första graden för att ha dragit ut två andra soldater ur en brinnande tank när de samtidigt var under beskjutning.

I slutet på året 1942 så vart Josef skadad, det är oklart hur, men han vart hem skickad och kom hem till sin fru. Han fick ytterligare ett skrivbordsjobb, den här gången i Berlin, men Josef längtade efter den vetenskapliga världen. Verschuer vart chef för det största institutet i Berlin vid namn Kaiser Wilhelm-institutet och han och Josef började fundera på hur de skulle kunna återföra Josef till det praktiska vetenskapliga arbetet.


Både Josef och Verschuer var medvetna om den forskning som bedrevs på levande människor i koncentrationslägren och de var väldigt intresserade av detta, synnerligen den i Auschwitz. Detta var det största lägret och det kom tiotusentals potentiella försöksobjekt varje dag. Tillslut lyckades Verschuer hjälpa Josef och han blev i maj 1943 skickad som SS-läkare till Auschwitz. Här skulle han fritt kunna bedriva precis den forskning han alltid drömt om.

Josef hade sitt laboratorium i utrotningslägret Birkenau som låg några kilometer från Auschwitz. En av hans favorit delar av arbetet i lägren var att välja ut försöksobjekt, och han var som sagt särskilt intresserad av tvillingar, men även andra utstickande ”raser” såsom dvärgar, jättar och puckelryggar. Varje morgon stod han nere vid järnvägen och synade de nya fångarna. Människor som minns honom från lägret, till och med fångar, har berättat att han var mycket vacker och trevlig. Han var välklädd som alltid och kunde ibland stå där i timmar utan att tröttna. Han kunde stå och nynna på någon melodi och le medan han vinkade de nyanlända till höger eller vänster, links oder rechts, till arbete eller gaskamrarna. Ibland pratade han med fångarna och frågade om hur resan hade varit och hur de mådde. Om de hade någon sjukdom så skickade han dem direkt till gaskamrarna, och detta var ett väldigt effektivt sätt att göra beslut på .



”Där stod dr Mengele, längst fram. Mitt första intryck av Mengele var att han var stilig – väldigt stilig.”
(Eva Kupas, Tvilling i Auschwitz)

”Dr Mengele gjorde genast intryck på mig. Han var mycket stilig, mycket välklädd”

(Solomon Malik, Tvilling i Auschwitz)




Josef stod dock inte bara där för att besluta vem som direkt skulle bli dödad i gaskamrarna och vilka som skulle få leva ett tag till, utan han letade ju också efter sina objekt. ”Zwillingar! Zwillingar!” Brukade SS-soldaterna skrika och om någon erkände att de hade eller var tvillingar så fördes de till en speciell barack i närheten av Josefs laboratorium.

Även här i Auschwitz var Josef den flitigaste och mest plikttrogna forskaren i lägret och de överordnande prisade ständigt hans experimentbarack.





Josef och Verschuer diskuterade fortfarande olika experiment och resultat och Josef skickade ofta prover från sina experiment till Verschuer på Kaiser Wilhelm-institutet i Berlin.

Josef lät nyanlända tvillingar svara på detaljerade formulär om deras bakgrund, hälsotillstånd och fysiska kännetecken m.m. Dessa frågor skulle ligga till grund för de experiment Josef sedan skulle utföra på tvillingarna och han höll dessa ständigt uppdaterade och organiserade .

Josefs mening var att prova olika genetiska teorier för att bevisa att det finns en underlägsen ras. Han hoppades kunna bevisa att många mänskliga drag var ärftliga, såsom näsans form, övervikt och vänsterhänthet. Man tror även att han försökte komma på ett sätt att ordna flerbarnsfödslar för att fylla på den tyska armén. Det självklara slutgiltiga målet var att få fram en ren arisk ras med människor som endast har de bästa generna och att dessa skulle föröka sig och ta över världen.

Som sagt hade Josef andra uppgifter i lägret förutom att bedriva forskning på tvillingarna. Han skötte ju urvalet av nykomlingarna och även urvalet i kvinnornas barack. Han var dessutom ansvarig för ett låtsassjukhus dit fångarna fick gå. Dessvärre utövades där ingen sjukvård utan när fångarna hade berättat om sina sjukdomar eller smärtor så skickades de direkt till gaskamrarna. Josef tyckte dock att det var roligast att spendera tid med tvillingarna. Han gav dem ofta godis och leksaker och kelade med dem, och han hade även vissa favoriter som fick bli hans små följeslagare under kortare perioder.

Tvillingarna fick dagligen lämna blod för blodprov och mätas, och utöver det här så gjordes grymma experiment som gjorde att barnen fick lida, ibland dog de. Josef hade även ett laboratorium som kallades patologen där han och hans assistenter i hemlighet arbetade med att obducera de tvillingar som dött.

Under experimentet så var det i synnerhet assistenterna som gjorde jobbet men Josef var alltid där och övervakade och föreläste för de judiska läkarna. Han hade som vanligt med sig godis till barnen för att lugna dem eftersom han visste att resultaten blev bättre om de samarbetade.

”En gång satte Mengele en nål i min arm – bara nålen, ingen spruta. Blodet började spruta. Han samlade lugnt upp det i ett provrör. Sedan gav han mig en sockerbit.”

(Solomon Malik, Tvilling i Auschwitz)

Ögonexperimenten på tvillingarna var särskilt hemska. Josef ville undersöka om man kunde göra drag såsom blåa ögon och blont hår genetiska. Dessa var svåra att genomföra och väldigt smärtsamma. Ibland användes ögondroppar för att föra in främmande ämnen i tvillingarnas ögon och ibland använde de nålar.

”Mengele försökte förändra färgen på våra ögon. En dag fick vi ögondroppar. Efteråt kunde vi inte se på flera dagar. Vi trodde att nazisterna gjort oss blinda.”

(Hedvah och Leah Stern, Tvillingpar i Auschwitz )

Det var mycket sträng sekretess kring Josef Mengeles experiment och det var ingen i lägret som visste exakt vilka groteska experiment han utsatte tvillingarna för. Många av de värsta experimenten ledde till döden och tvillingarna tog med sig hemligheterna ned i graven. Än idag vet man antagligen bara en liten del av vad Josef Mengele egentligen gjorde i sitt laboratorium. Man vet åtminstone att Josef Mengele blandade fysiska och mentala experiment. Han ville ofta testa tvillingarnas uthållighetsförmåga och psyke .




Under Josefs tid i lägret så födde hans fru Irene Josefs son Rolf, den 11 mars 1944, men Josef kunde sällan lämna lägret och besöka dem. Irene kom för att besöka honom i lägret i september 1944, men hon hade lämnat Rolf hemma i Tyskland. Trots att de befann sig i dödslägret så lät de inte det förstöra deras semester. De simmade och for på utflykter och umgicks .

Kriget började gå sämre för nazisterna sista halvåret 1944 och de försökte skynda på utrotningen av judarna. Nästan inga nya fångar väldes ut till fångarbete utan så gott som alla skickades till gaskamrarna. Vid nyår hade de flesta SS-soldater flytt från lägren och Ryska armén var bara någon kilometer bort. Auschwitz var nu inte längre det respekterade läger det en gång varit. De nazister som var kvar i lägret stressade med att försöka dölja spåren efter vad som skett i Auschwitz. De förstörde mängder med foton, dokument och annat som skulle kunna vittna om deras brott.

Josef var fortfarande kvar i lägret och fortsatte sin forskning vid det enda krematoriet som fortfarande var öppet. I hemlighet planerade Josef Mengele sin flykt och han ville, till skillnad från de flesta andra läkare, att allt hans materiel och alla resultat från experimenten skulle bevaras. Han packade ner prover och dokument och skickade dem till hemstaden Günzburg. Sen sent en kväll i mitten på januari så flydde dödens ängel. Han lämnade lägret så diskret att det tog flera dagar innan hans närmsta assistenter förstod att han verkligen lämnat lägret. Han var en utav de sista SS-läkarna som lämnade Auschwitz .

Klockan 3 på eftermiddagen den 27 januari 1945 kom de ryska trupperna till Auschwitz. De hittade tvillingarna inne i barackerna, frusna, hungriga och sjuka. Trots det så levde de. De var de få barn som hade överlevt i lägret.

Ryssarna gav dem fånguniformer, flera lager, för att de inte skulle frysa och sedan firade de hela natten lång. Dagen efter så filmades befrielsen av en rysk fotograf .

När tvillingarna befriades så befann sig Josef Mengele på ett annat koncentrationsläger som hette Gross Rosen. Det låg tiotals mil från Auschwitz och gav ett tillfälligt andrum till Josef. När han hörde att de ryska trupperna började närma sig så begav han sig vidare till ytterligare ett läger i Tjeckoslovakien, Mauthausen.




När ryssarna även började närma sig detta läger så bytte Josef ut sin SS uniform mot en Wehrmacht klädsel och anslöt sig till ett fältsjukhus som så småningom kapitulerade för den amerikanska armén. Han hamnade i ett fångläger i München där han b lev djupt deprimerad. Han fick god kontakt med en annan fånge vid namn Fritz Ullman och Josef fick ett ID-kort som han hade över av Ulmann. Josef behandlade omsorgsfullt ID kortet och ändrade det. Nu fanns där en bild av Josef Mengele med namnet Fritz Hollman.

Den amerikanska armén ville nu börja identifiera och arrestera medlemmar av SS och andra med höga positioner inom Wehrmacht o.s.v. Man trodde att man hade en hel säker teknik för att få reda på om en soldat tillhört SS eller inte. Alla SS soldater hade varit tvungna att tatuera in sin blodgrupp under armen så amerikanarna kollade efter tatueringar eller märken efter att ha tagit bort en tatuering och gick efter det. Josef Mengele hade dock av estetiska skäl vägrat tatuera sig och släpptes i brist på bevis den 18 augusti 1945.

Efter att han frigavs besökte han kort sin hemstad Günzburg och sin fru Irene och son Rolf. De amerikanska trupperna hade upprättat poster runt om i Tyskland så det var inte säkert för honom att stanna. Han flydde återigen och fick gömma sig på en bondgård i utbyte mot att han arbetade som dräng där och fick mat och husrum. Mengele vart mycket omtyckt av sin värdfamilj och fick slita som dräng i ungefär 4 år. Hans självförtroende bröts ned något under vistelsen här, men Josef blickade framåt och längtade tills han återigen skulle kunna uppta med experimenten där han slutade ).

Vid rättegångarna i Nürnberg så nämndes Josef Mengeles namn mer än en gång och flera av hans före detta kollegor skickas till galgen. Josef Mengeles familj förhörs och av dem får de höra att han är död. Irene som vet att hennes man är vid liv låtsas vara änka och börjar bära svarta kläder och ha en sorgsen uppsyn, allt för att skydda sin make. Hon uppmanar också prästen att be för makens själ.

Efter 4 år på bondgården så bestämmer sig Josef för att försöka fly till Argentina tills all uppmärksamhet kring krigsförbrytare har lagt sig. Irene stannar i Tyskland med deras som Rolf. Josefs far betalar en underjordisk organisation som ska hjälpa Josef att fly. I Juli 1949 seglar Josef mot Argentina på båten North King och det har gått ca 4 och ett halvt år sedan han befann sig i Auschwitz. 5 veckor senare så anländer han i Argentina och bosätter sig där. Det finns en mycket stor tyskkoloni där, och där hittar han snabbt nya bekantskaper.

Irene skriver från Tyskland att hon vill ha skilsmässa och Josef går med på detta och gifter sedan om sig med änkan efter sin yngre bror Martha. Detta gör han eftersom fadern Karl Mengele vill att alla aktier ska stanna inom familjen och Martha äger många aktier.

Efter några år i Argentina så jagas andra krigsförbrytare ner och kidnappas av israeliska agenter. Josef bestämmer sig då för att fly över till Paraguay och bosätter sig där istället. Josef känner sig dock inte säker här heller och flyr över till Brasilien. Han avlider år 1979 vid en strand när han är ute och simmar. Troligen fick han en hjärtattack. Han begravs i landet på en liten kyrkogård under det falska namnet Wolfgang Gerhard ).
Mengeles tvillingar
De flesta tvillingarna kom från bra hem innan andra världskriget bröt ut. Vissa hade först tvingats att bo i så kallade ghetton medan vissa bara rycktes upp från sin trygga tillvaro och kastades in i lastbilsflak eller boskapsvagnar i tåg och fraktades till koncentrationsläger. De flesta var inte alls beredda att mötas av vad som väntade dem.

Tvillingarna som kom till Auschwitz var oftast små och spjärnade emot när de togs ifrån sina föräldrar och släktingar. Mengele försökte ofta lunga både föräldrar och barn genom att prata lugnt med dem och försäkra dem att tvillingarna var i goda händer. Efter denna uppsplittring så fick tvillingarna gå igenom lägret till baracken och där fick de se hemska saker som de aldrig kommer att glömma. Överallt låg stora högar med lik eller halvdöda som bara väntade på att bli körda till gaskamrarna. Det var också väldigt varmt och rökigt och stora eldslågor spurtade upp från krematorierna.

När de kom fram till barackerna så tvättades de och märktes. Det var väldigt smärtsamt att få ett nummer intatuerat i huden och barnen skrek, både som sagt av smärta, men också utav rädsla. De slapp bära de randiga lägerdräkterna och de fick behålla sitt hår, till skillnad från de andra fångarna. Detta var för att håret var just en av de viktigaste delar Josef undersökte, enligt honom själv.

Under de första timmarna i lägren så var tvillingarna förtvivlade när de började förstå vad som hade hänt med deras familjer. Vissa tvillingpar som bestod av en pojke och en flicka var också tvungna att sära på sig när de kom till barackerna flickorna fick gå till flick-baracken och pojkarna till pojk-baracken. Många av tvillingarna var för unga för att förstå, medan vissa förnekade sanningen men det var ändå ett hemskt ögonblick.

”Vi grät och grät och tittade efter mamma. Hon hade lovat att vi skulle ses vid grinden.”

(Hedvah och Leah Stern, tvillingpar i Auschwitz)

Något de däremot lärde sig snabbt var att de var privilegierade, de var garanterade att få leva. De behandlades väl av ss-soldaterna och fick något större matransoner än de övriga fångarna och så länge de var friska och användbara för Josef så skulle de till varje pris hållas vid liv.

Tvillingarna hade dock strikta regler för deras vardag. Klockan 6 var det upprop utanför baracken då alla barn skulle prickas av. Hur små barnen än var och oavsett väder så fick de stå där och proceduren kunde ta upp till en timme. Efter detta så var det dags för frukost, en kopp ljummet grumligt vatten d.v.s. ”kaffe” och mögligt bröd.

Kolla kolla...

...vad som låg i brevlådan idag. Jodå, idag kom filmen om Josef Mengele. Det ska bli väldigt intressant att se den. Mengele som kallades "Doktor död" och "Dödsängeln" för att han gjorde en massa experiment på barn och allra helst på tvillingar. Vi kan nog inte förstå hur dessa barn fick lida av hans behandlingar, men de barn som överlevde hans experiment har senare sagt att han var snäll. Han gav dom godis, spelade fotboll med dom och de fick bättre mat än vakterna. Så långt var han nog snäll, men de djävulska experiment han utsatte de stackars barnen var långt ifrån snällt. Han skar i dom , försökte ändra deras ögonfärg mm. En del blev till och med förlamade. Allt detta gjordes utan bedövning. Men brydde sej Mengele om det? Nä han såg dom bara som förskskaniner som ändå skulle dö i koncentrationslägret.
Det är hemskt och vidrigt, men så var det. Detta var verkligheten för många barn.

Tandläkarbesök

Har nyss varit hos tandläkaren och gjort avtryck för en bettskena. Jag gnisslar tänderna nåt så fasligt på nätterna. Vaknar ofta upp med huvudvärk och ont i käkarna. Mina framtänder är alldeles jämna och spikraka i nederkant av all tandgnissling. Skönt att ha detta gjort och jag hoppas det kommer bli bättre när jag får bettskenan. Det räcker så gott och väl med migränen som jag har. Kan jag då slippa värk i käkarna och nacken oxå så är det perfekt.

Idag är det strålande solsken ute. Idag igen kanske jag borde säga, för det var likadant igår, men då blåste det och det gör det inte idag.

Hos grannarna borras det för fullt. Vi ska nämligen få ny digitalbox från Telia och då behövs det fixas lite inför det. Våran tur kommer oxå den här veckan. Då ska det väsnas här. Vi kommer få två stycken digital boxar, varav dena ena kan man spela in på. Kanon!

Heinrich Himmler - Mannen utan själ

Heinrich Himmler (1900-1945)

Som chef för SS från 1929, chef för den tyska polisen från 1936, och inrikesminister från 1943 hade Himmler ett avgörande ansvar för förintelsen och nazistiska rasläran med dess cyniska syn på andra raser. Heinrich Himmler var som Reichführer för SS huvudansvarig för denna organisations behandling och mord under förintelsen. Himmler begick självmord 1945.
Detta sa han på ett "Gruppenführermöte" i Posen (Poznan) den 4 oktober 1943
Jag vill här inför er helt öppet beröra ett rätt allvarligt kapitel. En gång kommer vi oss emellan att kunna tala om det öppet, men vi kommer aldrig att tala om det offentligt. Lika lite som vi tvekade att göra vår plikt och lyda order den 30 juni 1934, då vi ställde upp kamrater som hade begått misstag mot en mur och sköt dem, talade vi då alls om det och kommer vi någonsin att tala om det. Det var en, tack och lov, i oss inneboende självklar taktkänsla som gjorde att vi aldrig diskuterade detta sinsemellan, aldrig talade om det. Var och en förskräcktes och ändå var envar klar över, att han skulle göra om det nästa gång om order gavs och om det var nödvändigt. Jag syftar nu på judeevakueringen, utrotandet av det judiska folket. Det är sådant som är lätt att säga. "Det judiska folket utrotas", säger varje partikamrat, "naturligtvis, det står i vårt program, eliminering av judarna, utrotning , det gör vi". Och så kommer de alla, de präktiga 80 miljonerna tyskar, och var och en har sin anständiga jude. Naturligtvis är de andra svin, men just den här är en prima jude. Av alla dem som pratar på detta sätt har ingen sett på, ingen stått ut med det. De flesta av er vet vad det betyder när hundra lik ligger bredvid varandra, när 500 ligger där eller när 1000 ligger där. Att ha stått ut med detta, och - bortsett från undantag på grund av mänsklig svaghet - ha förblivit anständiga, det har gjort oss hårda. Detta är ett ärofullt blad i vår historia som aldrig skrivits och som aldrig kommer att skrivas, för vi vet hur svårt vi skulle ha det om vi ännu idag i varje stad - under bombanfallen och krigets bördor och umbäranden - hade judar som hemliga sabotörer, agitatorer och uppviglare. Om judarna fortfarande vistades i den tyska folkkroppen, skulle vi nu förmodligen ha kommit till det läge vi var i 1916/17. De förmögenheter de hade har vi tagit ifrån dem. Jag har givit strikta order, som har utförts av Obergruppenführer

Pohl, att denna förmögenhet, självklart, utan undantag ska tillfalla riket. Vi har inte behållit något för egen del. Enskilda som har felat straffas enligt en order som jag gav i början och som varnande: Var och en som tar så mycket som en mark är en död man. Ett antal SS-män - de är inte så många - har brutit mot denna order, och de kommer att dö utan förbarmande. Vi hade den moraliska rätten, vi hade plikten gentemot vårt folk att döda detta folk som ville döda oss. Men vi har ingen rätt att berika oss själva med en enda päls, en enda klocka, en enda mark, en enda cigarett eller någonting annat. Vi utrotade en bacill eftersom vi inte till slut ville bli sjuka av bacillen och dö av den. Jag tänker aldrig godta att ens den minsta lilla varhärd uppstår här och biter sig fast. Var den än skulle bildas kommer vi gemensamt att bränna bort den. Allt som allt kan vi emellertid säga att vi har fullgjort denna ytterst svåra plikt av kärlek till vårt folk. Och vi har inte tagit någon skada av det i vårt inre, i vår själ, i vår karaktär.
Den 6 april, två dagar senare, fortsätter Himmler att utveckla sina tankar inför några partifunktionärer.
Jag ber er att verkligen bara lyssna till vad jag säger i denna krets och inte tala om det. Vi har fått frågan: Hur är det med kvinnorna och barnen? Jag har bestämt mig för att finna en helt klar lösning också här. Jag ansåg mig nämligen inte berättigad att utrota männen - med andra ord - döda eller låta döda - och låta hämnarna i form av barnen växa upp för att hämnas på våra söner och barnbarn. Det svåra beslutet måste fattas, att låta detta folk försvinna från jorden ... Därmed skulle jag vilja avsluta judefrågan. Ni vet nu besked, och ni håller det för er själva. Betydligt längre fram kan vi kanske diskutera om vi skall berätta lite mer om det för det tyska folket. Jag tror att det är bättre, att vi - vi allihop - har tagit detta på oss för vårt folk, har tagit på oss ansvaret, ansvaret för en gärning, för en idé, för att sedan ta med oss hemligheten i vår grav.


Himmlers kniv

Himmler med dottern Gudrun

Den 4 oktober 1943 höll Himmler ett tal vid ett hemligt möte med SS-personal på slottet i Posen (Poznań). Himmler talade om judeförintelsen och försökte ingjuta mod i SS:

” Jag vill här inför er helt öppet beröra ett rätt allvarligt kapitel. En gång kommer vi oss emellan att kunna tala om det öppet, men vi kommer aldrig att tala om det offentligt. Lika lite som vi tvekade att göra vår plikt och lyda order den 30 juni 1934, då vi ställde upp kamrater som hade begått misstag mot en mur och sköt dem, talade vi då alls om det och kommer vi någonsin att tala om det. Det var en, tack och lov, i oss inneboende självklar taktkänsla som gjorde att vi aldrig diskuterade detta sinsemellan, aldrig talade om det. Var och en förskräcktes och ändå var envar klar över, att han skulle göra om det nästa gång om order gavs och om det var nödvändigt. Jag syftar nu på judeevakueringen, utrotandet av det judiska folket. Det är sådant som är lätt att säga. 'Det judiska folket utrotas', säger varje partikamrat, 'naturligtvis, det står i vårt program, eliminering av judarna, utrotning , det gör vi'. Och så kommer de alla, de präktiga 80 miljonerna tyskar, och var och en har sin anständiga jude. Naturligtvis är de andra svin, men just den här är en prima jude. Av alla dem som pratar på detta sätt har ingen sett på, ingen stått ut med det. De flesta av er vet vad det betyder när hundra lik ligger bredvid varandra, när 500 ligger där eller när 1000 ligger där. Att ha stått ut med detta, och - bortsett från undantag på grund av mänsklig svaghet - ha förblivit anständiga, det har gjort oss hårda. Detta är ett ärofullt blad i vår historia som aldrig skrivits och som aldrig kommer att skrivas, för vi vet hur svårt vi skulle ha det om vi ännu idag i varje stad - under bombanfallen och krigets bördor och umbäranden - hade judar som hemliga sabotörer, agitatorer och uppviglare. Om judarna fortfarande vistades i den tyska folkkroppen, skulle vi nu förmodligen ha kommit till det läge vi var i 1916/17. De förmögenheter de hade, har vi tagit ifrån dem. Jag har givit strikta order, som har utförts av Obergruppenführer Pohl, att denna förmögenhet, självklart, utan undantag ska tillfalla riket. Vi har inte behållit något för egen del. Enskilda som har felat straffas enligt en order som jag gav i början och som varnande: Var och en som tar så mycket som en mark är en död man. Ett antal SS-män - de är inte så många - har brutit mot denna order, och de kommer att dö utan förbarmande. Vi hade den moraliska rätten, vi hade plikten gentemot vårt folk att döda detta folk som ville döda oss. Men vi har ingen rätt att berika oss själva med en enda päls, en enda klocka, en enda mark, en enda cigarett eller någonting annat. Vi utrotade en bacill eftersom vi inte till slut ville bli sjuka av bacillen och dö av den. Jag tänker aldrig godta att ens den minsta lilla varhärd uppstår här och biter sig fast. Var den än skulle bildas, kommer vi gemensamt att bränna bort den. Allt som allt kan vi emellertid säga att vi har fullgjort denna ytterst svåra plikt av kärlek till vårt folk. Och vi har inte tagit någon skada av det i vårt inre, i vår själ, i vår karaktär.


Vårvintern 1945 hade Himmler förlorat hoppet om en tysk seger i kriget. Han ansåg, att det var nödvändigt att sluta fred med Storbritannien och USA för att Tredje riket skulle kunna överleva. Genom flera mellanhänder kontaktade Himmler, utan Hitlers vetskap, greve Folke Bernadotte, dåvarande vice ordförande för svenska Röda Korset för att förhandla fram en fred med de västallierade. Himmler hyste förhoppningen om att brittiska och amerikanska styrkor därefter skulle ansluta sig till det sargade tyska Wehrmacht och vända sig mot sin allierade Sovjetunionen.

Himmler befann sig i Berlin i samband med Hitlers 56-årsdag den 20 april 1945. Samma dag flög den judiske köpmannen Norbert Masur, representant för den judiska världskongressen, med falska identitetshandlingar, till Berlin och överlämnade till Himmler en förteckning över judiska interner som man krävde skulle frisläppas från olika tyska koncentrationsläger och fängelser. Natten till den 21 april ägde ett långt samtal rum mellan Masur och Himmler. Himmler kunde inte tillmötesgå alla dessa krav, men han gick med på att släppa ett hundratal judar från Ravensbrück. Kort därefter lämnade Himmler det av ryska trupper i princip inringade Berlin. Den 23 april ägde ett topphemligt möte rum i Rhenlandet mellan Himmler och representanter för de västallierade, men förhandlingarna med dessa och även med Folke Bernadotte gick om intet.


Den döde Heinrich HimmlerHitler fick den 28 april kunskap om Himmlers i lönndom förda fredsförhandlingar; han uteslöt omedelbart Himmler ur NSDAP och avskedade honom som chef för SS. Dagen därpå uteslöt Hitler Himmler ur sitt politiska testamente som förrädare. Då Himmler insåg att han inte kunde återvända till Berlin, anslöt han sig i början av maj till storamiral Dönitz provisoriska regeringshögkvarter i Plön i östra Schleswig-Holstein. Dönitz, som vid tillfället var överbefälhavare för samtliga tyska trupper i västfrontens norra delar, gjorde dock direkt klart för Himmler att det inte fanns någon plats för denne i den nya regeringen. Himmler gjorde då ett sista försök och erbjöd general Dwight Eisenhower Tysklands kapitulation i utbyte mot att få slippa åtal och rättegång efter krigets slut. Eisenhower vägrade att ha någonting med Himmler att göra, och Himmler kom att under några dagar planlöst vandra kring Flensburg i norra Schleswig-Holstein, nära gränsen till Danmark.

Efter Tysklands villkorslösa kapitulation den 7 maj 1945, bytte Himmler om till vanlig uniform, rakade av sig sin mustasch och satte en lapp för ena ögat. Den 12 maj hamnade han i brittisk krigsfångenskap där han satt under falsk identitet som Heinrich Hitzinger i den stora massan av vanliga soldater. Himmlers identitetshandlingar väckte dock misstanke, och den 22 maj arresterades han av den brittiske sergeanten Arthur Britton. Kort innan förhöret med honom skulle inledas dagen därpå, begick Himmler självmord genom att bita sönder en cyanidkapsel han hade haft gömd i munnen. Han begravdes i en anonym grav på Lüneburgheden i norra Tyskland.

Himmler ligger död