Hurra!

Fick lägenheten som jag ville ha. Är så himla glad, så till 1:a November flyttar Otto och jag in. Har firat idag med en massa choklad och kaffe. Jag har själv inte tittat på lägenheten eftersom den ligger 76 mil härifrån, men mamma och moster gjorde det åt mej istället. Jag litar på deras omdöme och dom sa att det var en toppenlägenhet. Jag tror dom. Är så glad så det finns inte ord för det. Nu gäller det bara att fixa transporten ner. Just nu har jag ingen aning om hur det ska gå till, men det fixar sej säkert. Tänker så det knakar.

En trasig människa

Det finns en människa i min närhet som jag älskar. Men hon är så manipulativ, egoistisk och avundsjuk. Det är så tråkigt. Att vara avundsjuk på mej kan jag inte förstå. Jag har inte mer än henne. Hon ser det hela som om hon blir undanskuffad av andra i närheten och att det bara är vi andra som får hjälp, stöd, påhälsningar osv. Men vill man ha något så anser jag att man också måste ge själv. Annars tröttnar man. När hon inte får sin vilja fram så tycker hon att alla är emot henne och att ingen tycker om henne. Det är fel. Hon är omtyckt, men borde ändra på sitt sätt lite grann och inte se så enkelriktat  på saker och ting. Den här människan är sjuk psykiskt, det vet jag, men jag anar att hon kanske fått fel diagnos eller är felmedicinerad. Kanske rentav tar hon inte sin medicin? Jag vet inte för bättre har hon inte blivit. Jag tycker synd om henne för hon mår inte bra.

Det senaste jag märkte av var att hon pratade med andra om sånt som jag sagt i förtroende till henne. Antagligen gjorde hon det för att visa att hon är en bättre människa än jag, men jag tycker sådana metoder är fula. Gud vet mer vad hon kan ha sagt.

Det är sorgligt alltihop och jag hoppas på en förbättring för hennes del, så vi kan börja umgås igen.

Goförmiddag

Vaknade av att jag fick ett mess av mamma. Hon hade ringt på en lägenhet åt mej där nere i Tranås, men han som hon  pratade med hade lite jobb att göra, så han ringer upp henne senare. Jag hoppas på bättre tur den här gången, så att jag får nån lägenhet någon gång.

Idag är det varmt som i underjorden. Jag tänkte att jag skulle tagit en långpromenad med Otto på morgonen, men det var alldeles för varmt. Vill inte  utsätta honom för det. På promenaden träffade vi I och stod och pratade med honom ett bra tag innan vi gick hem.

Jag vet det är sommar och allt, men jag önskar faktiskt att det blir lite svalare nån dag. Vill ju promenixa långt.

Så här långt har det inte hänt så mycket mer idag.

PEACE!

Zzzz...

Ikväll...

...känner jag mej trött. Har legat i soffan och slötittat på Cityakuten. Otto är en aning rastlös och gnäller hela tiden, trots att vi varit ute på långpromenader. Men det är inte dags att gå ut än. Regnet kom nu ikväll. Skönt, då kanske det blir lite svalare ute ett tag.

Fick veta ikväll att jag ska få lite grejer av min moster när jag flyttar ner. Likaså av min mamma. Man blir nästan rörd så snälla är dom. Jag är dom evigt tacksam för det. Nu börjar Otto "tjata" på mej igen, så det är väl bäst att aktivera honom en stund.

Må gott alla och ha en fortsatt fin kväll

Trött liten pojke

Bästa serien

Funderar

Jag funderar en hel del på flytten. Jag längtar tills den blir av, men det är en väldans massa att fixa med innan dess. Jag vet ännu inte i nuläget hur jag ska komma ner. Lite stressande är det allt, men allt annat verkar flyta på bra. Ska bara ha en lägenhet också.

Idag har jag som vanligt tagit mina långpromenader med Otto. Jag älskar dom stunderna tillsammans med honom. Vi har det så mysigt. Annars har jag inte gjort så mycket mer idag förutom de vanliga hushållssysslorna. Återkommer om något kul händer.

Fel-sms

Fick nyss ett sms där det stod: "Hej gumman. Hoppas att Du mår bra idag. Är på väg till läkaren med foten. Puss svärmor". Jag har ju inte ens nån svärmor, så det måste ha skickats fel. Svarade henne i alla fall så här: "Hej! Du har nog skickat till fel nummer, men du får ha en fin dag och lycka till hos läkaren."

Jag, Bipolär

Att vara Bipolär är ingen dans på rosor precis. Jag är Bipolär. Fick min diagnos år 2010 som först. Då hade jag varit sjuk sen 16-års ålder! Läkarna i Tranås trodde inte att jag var sjuk när jag sökte hjälp, men en dag då jag var 25 fick jag hjälp. Då fick jag diagnosen fullt utvecklad panikångest +Agorafobi. Mediciner skrevs ut och dom hjälpte till en viss del. Mot depression och panikattacker ja. Inga läkare förstod att jag även blev manisk lite då och då. Jag visste det inte själv heller. Det enda jag visste är att jag blev så galet glad ibland och jag kunde helt plötsligt allt, visste allt, vågade allt, gjorde allt. Jag kunde hamna på alla möjliga slags platser, befinna mej i helkonstiga situationer, göra korkade saker för att det var så rätt just då. Jag var så nära en gud jag kunde komma och vara. Men när manin väl lagt sej skulle allt jag gjort och sagt städas upp, men då hade jag ingen ork. Den stora depressionen tog vid. Men emellan dom maniska perioderna och dom depressiva episoderna mådde jag som vem som helst. Då var jag stabil, normal.

Det som var jobbigt var när vi alla skulle samlas till tex kalas och jul. Eftersom jag inte tycker om att vistas bland mycket folk, så höll jag mej för mej själv. Jag mådde inte alls bra. Ångest och ont i magen. Flera gånger fick jag höra hur folk sa, "ryck upp dej nu", "försök se lite glad ut i alla fall", "lägga av att va så sur". Ingen kunde förstå hur jag mådde, utan de såg mej som en trist typ som satt och surade. Inte mådde man bättre at det precis, men detta pågick under många år. När jag sedan gick upp i mani blev det annat. Då var jag hypersocial och då tyckte de jag pratade för mycket. Det hände till och med att någon frågade om jag inte kunde vara lite tyst. Kom ihåg att det enda jag och dom visste var att jag led av panikångest, det var ju den diagnosen jag fått. Och visst hade jag ångest och även panikångest.

Jag kände mej alltid missförstådd. Det gjorde ont. Så in i helvete ont. Varför kunde ingen se min smärta? Varför frågade ingen hur jag egentligen mådde? Jag hade ständigt självmordstankar. Jag satt inlåst i min mörka lägenhet. Persiennerna var neddragna, telefonjacket urdraget och dörren var låst. Där satt jag med rödgråtna ögon och planerade mitt självmord. Jag gick igenom varenda sätt jag kunde komma på. In i detalj planerade jag min död. Jag lever än. Tro nu inte att jag var en sån där fegis som inte vågade ta steget. Nä, sån är inte jag. Döden skrämmer mej inte, den lockar mer än livet. Jag behöver bli förlöst. Förlöst från min själs smärta. Den värsta smärta som finns. Tortera mej och jag överlever det. Den smärtan kan jag ta, men inte den själsliga. Vad var det då som gjorde att jag inte tog mitt liv? Jag ville och vill inte skänka den smärta till mina anhöriga som skulle tvinga sej på dom. Jag klarar det bara inte. Jag är någons syster och dotter. Att döda mej själv är en sak, men att dom får lida kan jag inte acceptera. Dom ska inte behöva utstå det för min skull. Otaliga självmordsbrev har jag skrivit. Hundratals! Alla med bläck som utspäddes med mina salta tårar.

Åren gick och livet var lika upp och ner som vanligt. Massor hände under de här åren, men ska jag skriva ner det så är jag rädd att det blir en hel bok. 2007 flyttade jag i alla fall upp till Norrland. Jag fick nya läkare och kuratorer. De var underbara människor som verkligen ville hjälpa mej. De gavs sej inte förrän de visste vad jag egentligen led av. Till slut fick jag i alla fall min rätta diagnos. Då var året 2010. Bättre sen än aldrig och det var en sån lättnad för mej. Dom tog mitt mående eller rättare sagt mitt illamående på allvar. Jag fick då diagnosen Bipolär sjukdom, tidigare kallad Manodepression. Jag fick nya mediciner, några var bra och några fick bytas ut för jag fick utslag och klåda av dom, och jag fick Litium. Tack Gud för Litium! Jag började sakta må bättre. En dag när jag kom till min fina underbara kurator fick jag veta att min läkare hade gott bort efter en tids sjukdom. Jag blev så ledsen för jag tyckte så mycket om henne och hon hade verkligen tagit mej på allvar. Jaha, då var det bara att få en ny läkare då. Fick en tid till en annan kvinnlig sådan. Å jisses! Vad var det där?! Jag fick inte göra si och jag fick inte göra så för då kunde jag hamna i en psykos. Hjälp! Vad är hon för nåt? Klart jag inte hamnar i någon psykos för att jag skriver tex. Jag gick hos henne några gånger och snabbt som ögat fick hon mej att gå ut på nån typ av åtgärd. Allt skulle ske snabbt när hon var inblandad. Åtgärden gick ganska bra och jag kunde till och med ta bussen in till stan. Och så hade jag ju mina mediciner.

På sommaren 2011 rasade allt igen. Det var mycket som hände och jag hade verkligen panik. Jag hade fallit tillbaka. Nu var jag långt ner igen. Jag skar mej igen. Jag blev terrad på telefon och sms, blev förföljd, kränkt, hotad m.m. Huset som jag bodde i var som en rivningskåk och grannarna hade fester dygnet runt ibland och även på vardagarna. Jag letade ny lägenhet , men fann ingen. Men så en dag när jag var ute med hundarna mötte jag en man som jag var bekant med. Han fick höra om hur vidrigt jag hade det i det där huset. Dagen efter ringde han upp mej och sa att det fanns en ledig lägenhet i huset där han bodde. Jag blev överlycklig! Lägenheten var alldeles underbar, med öppen spis, egen tvättmaskin och allt det gamla var bevarat så som dörrar och liknande. Nu var det bara att hoppas på att hyresvärdarna gav mej klartecken, vilket de gjorde. Så nu bor jag här i min drömlägenhet.

Jag klagade hos min kurator över läkaren jag hade fått. Hon som pratade om psykoser hela tiden. Jag sa att jag vill ha en ny läkare och det fick jag. Läkaren jag fick var en kvinna också det och en fantastisk människa. Äntligen en läkare som förstod mej. (Förutom den som gick bort). Hon blev väldig orolig för mej då jag berättade om vad som hänt under sommaren. Kan nämna att förföljelsen pågick fortfarande. Hon såg mina ärr på armen och hon ville lägga in mej. (Bipolära löper störst risk att begå självmord). Det var jag som sa nej till det. Det kanske var dumt, men jag tänkte på mina hundar. Vem ska ta hand om dom ? Jag fick i alla fall ett akutnummer som jag kunde ringa, fick en ny tid till henne, en ny tid till kuratorn, plus att de båda skulle ringa och kolla mej. Det kallar jag för att ta en patient på stort allvar. Där jag bodde innan skulle detta aldrig ha skett. Då träffade jag min läkare en gång i halvåret först och sen kanske en gång om året om jag hade tur. Tyvärr har nu min läkare blivit långtidssjukskriven så jag får träffa en rad olika läkare just för tillfället.

Vad som hänt efter det här är att jag har blivit utförsäkrad från försäkringskassan och nu kämpar jag för fullt med att få ordning på ekonomin, mej själv och allt runtomkring. Det har hänt att jag skurit mej och ärren lyser fortfarande röda. Jag har nyss haft en period av mani, men den utmärker sej inte lika starkt nu när jag har bra mediciner. Igår fick jag magsjuka och kanske var det den som tog ner mej från manins magiska himmel? Idag är jag bara matt och det enda jag vet är att jag inte tagit min morgonmedicin för den är slut. Kanske känner jag mej så pass bra att jag kan gå iväg till apoteket senare eller om jag får hjälp med det.

Tack för mej.