Fel-sms

Fick nyss ett sms där det stod: "Hej gumman. Hoppas att Du mår bra idag. Är på väg till läkaren med foten. Puss svärmor". Jag har ju inte ens nån svärmor, så det måste ha skickats fel. Svarade henne i alla fall så här: "Hej! Du har nog skickat till fel nummer, men du får ha en fin dag och lycka till hos läkaren."

Jag, Bipolär

Att vara Bipolär är ingen dans på rosor precis. Jag är Bipolär. Fick min diagnos år 2010 som först. Då hade jag varit sjuk sen 16-års ålder! Läkarna i Tranås trodde inte att jag var sjuk när jag sökte hjälp, men en dag då jag var 25 fick jag hjälp. Då fick jag diagnosen fullt utvecklad panikångest +Agorafobi. Mediciner skrevs ut och dom hjälpte till en viss del. Mot depression och panikattacker ja. Inga läkare förstod att jag även blev manisk lite då och då. Jag visste det inte själv heller. Det enda jag visste är att jag blev så galet glad ibland och jag kunde helt plötsligt allt, visste allt, vågade allt, gjorde allt. Jag kunde hamna på alla möjliga slags platser, befinna mej i helkonstiga situationer, göra korkade saker för att det var så rätt just då. Jag var så nära en gud jag kunde komma och vara. Men när manin väl lagt sej skulle allt jag gjort och sagt städas upp, men då hade jag ingen ork. Den stora depressionen tog vid. Men emellan dom maniska perioderna och dom depressiva episoderna mådde jag som vem som helst. Då var jag stabil, normal.

Det som var jobbigt var när vi alla skulle samlas till tex kalas och jul. Eftersom jag inte tycker om att vistas bland mycket folk, så höll jag mej för mej själv. Jag mådde inte alls bra. Ångest och ont i magen. Flera gånger fick jag höra hur folk sa, "ryck upp dej nu", "försök se lite glad ut i alla fall", "lägga av att va så sur". Ingen kunde förstå hur jag mådde, utan de såg mej som en trist typ som satt och surade. Inte mådde man bättre at det precis, men detta pågick under många år. När jag sedan gick upp i mani blev det annat. Då var jag hypersocial och då tyckte de jag pratade för mycket. Det hände till och med att någon frågade om jag inte kunde vara lite tyst. Kom ihåg att det enda jag och dom visste var att jag led av panikångest, det var ju den diagnosen jag fått. Och visst hade jag ångest och även panikångest.

Jag kände mej alltid missförstådd. Det gjorde ont. Så in i helvete ont. Varför kunde ingen se min smärta? Varför frågade ingen hur jag egentligen mådde? Jag hade ständigt självmordstankar. Jag satt inlåst i min mörka lägenhet. Persiennerna var neddragna, telefonjacket urdraget och dörren var låst. Där satt jag med rödgråtna ögon och planerade mitt självmord. Jag gick igenom varenda sätt jag kunde komma på. In i detalj planerade jag min död. Jag lever än. Tro nu inte att jag var en sån där fegis som inte vågade ta steget. Nä, sån är inte jag. Döden skrämmer mej inte, den lockar mer än livet. Jag behöver bli förlöst. Förlöst från min själs smärta. Den värsta smärta som finns. Tortera mej och jag överlever det. Den smärtan kan jag ta, men inte den själsliga. Vad var det då som gjorde att jag inte tog mitt liv? Jag ville och vill inte skänka den smärta till mina anhöriga som skulle tvinga sej på dom. Jag klarar det bara inte. Jag är någons syster och dotter. Att döda mej själv är en sak, men att dom får lida kan jag inte acceptera. Dom ska inte behöva utstå det för min skull. Otaliga självmordsbrev har jag skrivit. Hundratals! Alla med bläck som utspäddes med mina salta tårar.

Åren gick och livet var lika upp och ner som vanligt. Massor hände under de här åren, men ska jag skriva ner det så är jag rädd att det blir en hel bok. 2007 flyttade jag i alla fall upp till Norrland. Jag fick nya läkare och kuratorer. De var underbara människor som verkligen ville hjälpa mej. De gavs sej inte förrän de visste vad jag egentligen led av. Till slut fick jag i alla fall min rätta diagnos. Då var året 2010. Bättre sen än aldrig och det var en sån lättnad för mej. Dom tog mitt mående eller rättare sagt mitt illamående på allvar. Jag fick då diagnosen Bipolär sjukdom, tidigare kallad Manodepression. Jag fick nya mediciner, några var bra och några fick bytas ut för jag fick utslag och klåda av dom, och jag fick Litium. Tack Gud för Litium! Jag började sakta må bättre. En dag när jag kom till min fina underbara kurator fick jag veta att min läkare hade gott bort efter en tids sjukdom. Jag blev så ledsen för jag tyckte så mycket om henne och hon hade verkligen tagit mej på allvar. Jaha, då var det bara att få en ny läkare då. Fick en tid till en annan kvinnlig sådan. Å jisses! Vad var det där?! Jag fick inte göra si och jag fick inte göra så för då kunde jag hamna i en psykos. Hjälp! Vad är hon för nåt? Klart jag inte hamnar i någon psykos för att jag skriver tex. Jag gick hos henne några gånger och snabbt som ögat fick hon mej att gå ut på nån typ av åtgärd. Allt skulle ske snabbt när hon var inblandad. Åtgärden gick ganska bra och jag kunde till och med ta bussen in till stan. Och så hade jag ju mina mediciner.

På sommaren 2011 rasade allt igen. Det var mycket som hände och jag hade verkligen panik. Jag hade fallit tillbaka. Nu var jag långt ner igen. Jag skar mej igen. Jag blev terrad på telefon och sms, blev förföljd, kränkt, hotad m.m. Huset som jag bodde i var som en rivningskåk och grannarna hade fester dygnet runt ibland och även på vardagarna. Jag letade ny lägenhet , men fann ingen. Men så en dag när jag var ute med hundarna mötte jag en man som jag var bekant med. Han fick höra om hur vidrigt jag hade det i det där huset. Dagen efter ringde han upp mej och sa att det fanns en ledig lägenhet i huset där han bodde. Jag blev överlycklig! Lägenheten var alldeles underbar, med öppen spis, egen tvättmaskin och allt det gamla var bevarat så som dörrar och liknande. Nu var det bara att hoppas på att hyresvärdarna gav mej klartecken, vilket de gjorde. Så nu bor jag här i min drömlägenhet.

Jag klagade hos min kurator över läkaren jag hade fått. Hon som pratade om psykoser hela tiden. Jag sa att jag vill ha en ny läkare och det fick jag. Läkaren jag fick var en kvinna också det och en fantastisk människa. Äntligen en läkare som förstod mej. (Förutom den som gick bort). Hon blev väldig orolig för mej då jag berättade om vad som hänt under sommaren. Kan nämna att förföljelsen pågick fortfarande. Hon såg mina ärr på armen och hon ville lägga in mej. (Bipolära löper störst risk att begå självmord). Det var jag som sa nej till det. Det kanske var dumt, men jag tänkte på mina hundar. Vem ska ta hand om dom ? Jag fick i alla fall ett akutnummer som jag kunde ringa, fick en ny tid till henne, en ny tid till kuratorn, plus att de båda skulle ringa och kolla mej. Det kallar jag för att ta en patient på stort allvar. Där jag bodde innan skulle detta aldrig ha skett. Då träffade jag min läkare en gång i halvåret först och sen kanske en gång om året om jag hade tur. Tyvärr har nu min läkare blivit långtidssjukskriven så jag får träffa en rad olika läkare just för tillfället.

Vad som hänt efter det här är att jag har blivit utförsäkrad från försäkringskassan och nu kämpar jag för fullt med att få ordning på ekonomin, mej själv och allt runtomkring. Det har hänt att jag skurit mej och ärren lyser fortfarande röda. Jag har nyss haft en period av mani, men den utmärker sej inte lika starkt nu när jag har bra mediciner. Igår fick jag magsjuka och kanske var det den som tog ner mej från manins magiska himmel? Idag är jag bara matt och det enda jag vet är att jag inte tagit min morgonmedicin för den är slut. Kanske känner jag mej så pass bra att jag kan gå iväg till apoteket senare eller om jag får hjälp med det.

Tack för mej.

Laget "Präktig" vs AIK

Det är märkligt det där med hockey och även fotboll. Så fort ett lag möter AIK, så ska det kastas en jäkla massa skit. I första hand riktas skiten mot AIK:s supportrar. Detta gäller i de flesta fall när det andra laget förlorar mot våra svargula vänner. Så även nu sist. Det har gnällts på att supportrarna skrikit en massa fula saker om det andra laget. Jaha och? Så är det ju jämt, vilka lag som än möts, men det är alltid AIK som får skiten. Nu råkar ju jag bo i samma kommun som gårdagens hemmalag och jag har även sett deras supportrar på väg till matcher. Inte så präktiga de heller. Rejält tankade vinglar vuxna män i 50-60 års åldern vrålandes i väg till arenan. Det är bra förebilder för de yngre det. Eller? Och till sist, det är inte alltid domarens fel när ert lag förlorar *s*.