Förtätat mörker övertygar
Kurt Gerstein var den högt uppsatte SS- officeren som försökte bekämpa nazismen inifrån. Men ingen lyssnade på hans rapporter och 1945 tog han sitt liv. I Karl Johans Nilssons förtätade, dunkelt lyriska roman, skildras Gersteins utveckling inifrån.
Enskilda nazister och krigsförbrytare har periodvis och av olika anledningar intresserat eftervärlden med lika begripligt som betänkligt eftertryck; har det inte handlat om att lösa den psykologiska gåtan och närmast mytifierade Albert Speers märkvärdiga blandning av intellektuell skärpa och lojalitet gentemot Hitler (så som han framstått hos Gitta Sereny), har det rört sig om den "banala ondska" som Hannah Arendt tyckte sig kunna avläsa hos Adolf Eichmann efter att ha bevittnat rättegången mot honom i Israel 1962.
Ytterligare ett namn som gäckat och lockat efterkrigsgenerationer är Kurt Gerstein, medlem i Waffen-SS och sedermera chef för den tekniska desinfektionstjänsten vid Institutet för hygien i Berlin. Denne Gerstein tog sitt liv (eventuellt mördades, enligt vissa konspirationsteorier) i krigsfångenskap 1945, vid tidpunkten anklagad för att ha varit delaktig i skapandet av dödsfabrikerna i de polska förintelselägren.
Till det besynnerliga med hans öde hör att han under sin tid som högt uppsatt officer i det dolda, och helt på egen hand, arbetade för att förse de allierade med information om Förintelsen.
Hur hänger detta ihop? Gersteins märkliga historia beskriver hur han som ung skrev in sig i nazistpartiet bara för att strax därpå uteslutas ur detsamma, arresteras och ett kort tag rentav genomleva en fängelsevistelse för högförräderi. Han utbildade sig sedermera inom ämnena medicin och kemi, och när uteslutningen ur partiet hävts, beslutade han sig - uppenbarligen redan från början i rent förakt för nazismen - för att gå med i SS i det don Quijotska syftet att förråda organisationen inifrån.
1942 blev han i tjänsten vittne till massmordet på judar i förintelselägren Belzec och Treblinka, och bestämde sig därefter att från sin unika position som högt uppsatt SS-officerare genomföra sitt omöjliga enmansuppdrag, och omedelbart omgiven av mäktiga och livsfarliga fiender försöka sprida vetskapen om massmorden till de
allierade. Men ingen trodde på honom, och ingen ville lyssna.
Det var en märklig situation för Gerstein: å ena sidan var han den ingenjör som låg bakom de mobila avlusningsanläggningar som ursprungligen skulle användas till tyfusdrabbade tyska förband i Ryssland, vilket å andra sidan och i förlängningen ledde till att högtrycksångan i Gersteins uppfinning utan hans vetskap byttes ut mot gas, och de tyska soldaterna mot judar. I ett slag var alltså den kompetente forskaren indirekt delaktig i massutrotningen av människor.
En, bör man väl tillägga, inte helt oomtvistad, detaljerad beskrivning av Holocaust skrevs ned och offentliggjordes postumt för världen som den sedermera berömda Gersteinrapporten (som i själva verket författades i sex olika versioner), och som till dels ligger till grund för Karl Johan Nilssons i dag utkomna roman Mörkrets hastighet, hans hittills mest övertygande bok. I denna är det Gerstein själv som i krigsfångenskap 1945, alltså de sista dagarna i hans liv, håller i pennan innan
han tar livet av sig i sin fängelsecell. Det är en förtätad och dunkelt lyrisk text som Nilsson här manat fram, och som beskriver Gersteins egen utvecklingshistoria inifrån.
Den skuldmedvetne officeren kämpar här med minnet, ändrar sin berättelse - "Skriv om!", lyder ett återkommande imperativ i Gersteins kaotiska flöde av tankar och intryck - och beskriver hur han efter att ha kommit till insikt om nazismens pågående och planerade brott mot mänskligheten med en närmast grym uppriktighet försöker förstå det ondas mekanismer, och samtidigt utnyttja sin position till någonting gott.
Men detta är en bok där ondskan är alltför tät och välorganiserad, ja liksom färdas med mörkrets hastighet genom den alltför tunna tiden, för att ord som hopp och förlåtelse ens hinner få en begriplig innebörd. För Gerstein handlar det mer om "att världen är ett slags mörker och att orden är som facklor vi tänder utan att det blir ljusare" än om att han för ett ögonblick tror på någon reell vändpunkt i synen på sin egen
skuld.
Nilsson driver fram sin historia med en imponerande förtätning i den språkliga gestaltningen, och det mer eller mindre dokumentära skeendet berättas här som ett slags dyster växelsång mellan den nazistiska maktapparatens närmast predestinerade ondska som omger Gerstein, och de tankar och känslor som paniskt växer inom honom ju närmare sanningen han kommer. Diskrepansen mellan dessa kraftfält skapar så de restlösa anfäktelser som utgör den närmast klassiskt tragiska gestaltens dystra lott: att vilja det goda men vara en del av det onda.
Den kluvna situationen för Gerstein får sitt grymmaste uttryck i skildringen av besöket i Belzecs koncentrationsläger, och som utgör det kapitel i Nilssons bok som är ett rent citat ur Gersteinrapporten: "Hur gärna skulle jag inte ha följt dem in i kammaren, hur gärna skulle jag inte dö tillsammans med dem. Då skulle de hitta en SS-officer i sin kammare - saken skulle behandlas och klassas som olycksfall för att sedan försvinna i tystnad. Alltså kan jag inte, jag
måste vittna om vad jag upplever här!"
Att sedan varken hans tyska landsmän, de svenska diplomater, påvliga sändebud eller allierade officerare han kontaktade tog något notis om hans vittnesmål och varningar, är så att säga bara den yttersta tragiska konsekvensen av det öde som får sin drabbande gestaltning i Nilssons bok, och som i verkligheten fick sin föga tröstande slutpunkt 1965 då Gerstein officiellt rentvåddes från alla anklagelser om delaktighet i Holocaust.
Kurt Gerstein var den högt uppsatte SS- officeren som försökte bekämpa nazismen inifrån. Men ingen lyssnade på hans rapporter och 1945 tog han sitt liv. I Karl Johans Nilssons förtätade, dunkelt lyriska roman, skildras Gersteins utveckling inifrån.
Enskilda nazister och krigsförbrytare har periodvis och av olika anledningar intresserat eftervärlden med lika begripligt som betänkligt eftertryck; har det inte handlat om att lösa den psykologiska gåtan och närmast mytifierade Albert Speers märkvärdiga blandning av intellektuell skärpa och lojalitet gentemot Hitler (så som han framstått hos Gitta Sereny), har det rört sig om den "banala ondska" som Hannah Arendt tyckte sig kunna avläsa hos Adolf Eichmann efter att ha bevittnat rättegången mot honom i Israel 1962.
Ytterligare ett namn som gäckat och lockat efterkrigsgenerationer är Kurt Gerstein, medlem i Waffen-SS och sedermera chef för den tekniska desinfektionstjänsten vid Institutet för hygien i Berlin. Denne Gerstein tog sitt liv (eventuellt mördades, enligt vissa konspirationsteorier) i krigsfångenskap 1945, vid tidpunkten anklagad för att ha varit delaktig i skapandet av dödsfabrikerna i de polska förintelselägren.
Till det besynnerliga med hans öde hör att han under sin tid som högt uppsatt officer i det dolda, och helt på egen hand, arbetade för att förse de allierade med information om Förintelsen.
Hur hänger detta ihop? Gersteins märkliga historia beskriver hur han som ung skrev in sig i nazistpartiet bara för att strax därpå uteslutas ur detsamma, arresteras och ett kort tag rentav genomleva en fängelsevistelse för högförräderi. Han utbildade sig sedermera inom ämnena medicin och kemi, och när uteslutningen ur partiet hävts, beslutade han sig - uppenbarligen redan från början i rent förakt för nazismen - för att gå med i SS i det don Quijotska syftet att förråda organisationen inifrån.
1942 blev han i tjänsten vittne till massmordet på judar i förintelselägren Belzec och Treblinka, och bestämde sig därefter att från sin unika position som högt uppsatt SS-officerare genomföra sitt omöjliga enmansuppdrag, och omedelbart omgiven av mäktiga och livsfarliga fiender försöka sprida vetskapen om massmorden till de
allierade. Men ingen trodde på honom, och ingen ville lyssna.
Det var en märklig situation för Gerstein: å ena sidan var han den ingenjör som låg bakom de mobila avlusningsanläggningar som ursprungligen skulle användas till tyfusdrabbade tyska förband i Ryssland, vilket å andra sidan och i förlängningen ledde till att högtrycksångan i Gersteins uppfinning utan hans vetskap byttes ut mot gas, och de tyska soldaterna mot judar. I ett slag var alltså den kompetente forskaren indirekt delaktig i massutrotningen av människor.
En, bör man väl tillägga, inte helt oomtvistad, detaljerad beskrivning av Holocaust skrevs ned och offentliggjordes postumt för världen som den sedermera berömda Gersteinrapporten (som i själva verket författades i sex olika versioner), och som till dels ligger till grund för Karl Johan Nilssons i dag utkomna roman Mörkrets hastighet, hans hittills mest övertygande bok. I denna är det Gerstein själv som i krigsfångenskap 1945, alltså de sista dagarna i hans liv, håller i pennan innan
han tar livet av sig i sin fängelsecell. Det är en förtätad och dunkelt lyrisk text som Nilsson här manat fram, och som beskriver Gersteins egen utvecklingshistoria inifrån.
Den skuldmedvetne officeren kämpar här med minnet, ändrar sin berättelse - "Skriv om!", lyder ett återkommande imperativ i Gersteins kaotiska flöde av tankar och intryck - och beskriver hur han efter att ha kommit till insikt om nazismens pågående och planerade brott mot mänskligheten med en närmast grym uppriktighet försöker förstå det ondas mekanismer, och samtidigt utnyttja sin position till någonting gott.
Men detta är en bok där ondskan är alltför tät och välorganiserad, ja liksom färdas med mörkrets hastighet genom den alltför tunna tiden, för att ord som hopp och förlåtelse ens hinner få en begriplig innebörd. För Gerstein handlar det mer om "att världen är ett slags mörker och att orden är som facklor vi tänder utan att det blir ljusare" än om att han för ett ögonblick tror på någon reell vändpunkt i synen på sin egen
skuld.
Nilsson driver fram sin historia med en imponerande förtätning i den språkliga gestaltningen, och det mer eller mindre dokumentära skeendet berättas här som ett slags dyster växelsång mellan den nazistiska maktapparatens närmast predestinerade ondska som omger Gerstein, och de tankar och känslor som paniskt växer inom honom ju närmare sanningen han kommer. Diskrepansen mellan dessa kraftfält skapar så de restlösa anfäktelser som utgör den närmast klassiskt tragiska gestaltens dystra lott: att vilja det goda men vara en del av det onda.
Den kluvna situationen för Gerstein får sitt grymmaste uttryck i skildringen av besöket i Belzecs koncentrationsläger, och som utgör det kapitel i Nilssons bok som är ett rent citat ur Gersteinrapporten: "Hur gärna skulle jag inte ha följt dem in i kammaren, hur gärna skulle jag inte dö tillsammans med dem. Då skulle de hitta en SS-officer i sin kammare - saken skulle behandlas och klassas som olycksfall för att sedan försvinna i tystnad. Alltså kan jag inte, jag
måste vittna om vad jag upplever här!"
Att sedan varken hans tyska landsmän, de svenska diplomater, påvliga sändebud eller allierade officerare han kontaktade tog något notis om hans vittnesmål och varningar, är så att säga bara den yttersta tragiska konsekvensen av det öde som får sin drabbande gestaltning i Nilssons bok, och som i verkligheten fick sin föga tröstande slutpunkt 1965 då Gerstein officiellt rentvåddes från alla anklagelser om delaktighet i Holocaust.
4 kommentarer:
Har du läst boken "Brev från nollpunkten" av Peter Englund ?
Den berör mycket av denna ondska från första värdkriget och framåt. Har inte läst hela boken men nästan.
Nej den har jag inte läst, men tack för tipset.
Jag har beställt en bok om Eichmann som jag väntar på.
Såg en verklighets film om han Kurt jag skrev om här. Den var jättebra. Amen heter den.
Mycket bra blogg text!
Tyvärr finns mycket ondska i vuxna personer som lever ut sitt bittra ensama liv med att mobba andra i bloggar och på siter, tycker riktigt synd om de små kvinnorna faktiskt, de borde söka hjälp mot sitt hat och dåliga mående!
de kan inte ha nåt speciellt tillfredställande liv
Skicka en kommentar