Jag - en brandman??? Nääää musik skare va!

Satt och tänkte på när jag var liten och folk frågade mej vad jag ville bli när jag blev stor. Jag minns att jag ville bli brandman (hur jag nu skulle bära mej åt för att bli man vet jag inte *s*) och indian. Jag blev inget av det. När jag blev lite äldre så var det mer genomtänkt det man ville bli. JObba på sjukhus var ett måste eller bli sångerska eller vara med i ett band. Helst då i ett punkband haha...så typiskt mej va? Jag diggade Ebba Grön i tidig ålder vems fel nu det kan ha varit? Hmmmm....syrran är det du som är den skyldige eller? Sen fick allt plötsligt fart. Musiken blev i tidig ålder en del av mitt liv. Av syrran lärde jag mej lyssna på Noice, Gyllene Tider och Ebba Grön. Av brorsan Black Sabbath, Ac/Dc och Zeppelin + en massa annat som mina äldre syskon lurade i mej. Minns även att mina föräldrar hade en LP med Janis Joplin (en av de största enligt mej nu). Jag frågade min mor vem det var och hon svarade: Äh det är bara en skrikig käring. Jaha och sen var det inget mer med det.



Med åren blev det allt mer hårdrock för min del. Jag var liksom ett med den musiken. Kan ju påpeka att det närmaste jag kom att bilda ett band var ett par trumpinnar jag fick av en trummis i ett lagom känt band. Oj nu var visst inte det hela sanningen. Jag har ju haft två stycken elguror oxå, men hade inte tillräckligt med tålamod till att lära mej spela. Det var så att när jag var ung (yngre) så var jag alltid på språng. Jag ville hela tiden mot nya mål, nya äventyr och jag var hopplös impulsiv. Jag sprang på privata punkfester där bara speciellt inbjudna fick komma in på, javisst och jag var en av dom. Och så min polare förstås Andreas från Nässjö, mer känd som Dregen. Ja han kallades så på den tiden oxå och han var jättekänd. I HELA Småland! Jag minns att jag älskade hans hår. Det var otroligt långt på den tiden och hela grabben var så vacker. Japp, han var det, eller kanske mer sockersöt, det stämmer nog bättre.

I tjugoårs åldern blev det mer mörk musik. Men jag kan säga så här att all musik (nästan) som jag växte upp med, lyssnar jag på än idag.

Livet fortsatte med en väldig fart. Åren gick, men jag blev minsann inte äldre, när glöm det. Däremot blev jag mer poetisk. Alltså mer än vad jag redan var och jag blev djup som botten på en brunn. Nja det var kanske lite fel att säga att jag blev djup för jag har alltid varit det. Redan som barn.

Hoppsan här sitter jag och berättar om hela mitt liv. Det var inte riktigt meningen. Nä det är långt ifrån hela livet, även om jag vet att vissa skulle gotta sej ordentligt om de skulle få reda på det. Men tji får de, för jag tänker inte berätta nåt om mej själv mer än ytligt. Pilutta er!

Nu dags att gå och lägga mej så jag säger: God natt och sov så märkvärdigt gott alla där ute.